Anonym (Likasomjag) skrev 2020-07-15 09:39:50 följande:
När jag var yngre så var jag också enormt tillbakadragen och blyg och precis som du så led jag av det och såg att det satte käppar i hjulet på mig. Eller bättre sagt att jag med min blygsel satte käppar i hjulet på mig själv och förstörde mina möjligheter. Att du har börjat fundera på det är ett bra första steg. Nästa steg är att fundera över vad det kan bero på. I mitt fall så var det osäkerheten som gjorde det. Jag ville bli omtyckt och gillad av alla. Och jag var livrädd för att göra bort mig och bli hånad.
Jag höll på då med en lagsport och såg att när det kom nya för att prova på den sporten så kom de ofta själva, de kände ingen och verkade vara lite utanför. För mig var det ju hemmaplan så även om jag hade svårt att ta för mig i vanliga fall i laget, men jämfört med de nya så visste jag ju mycket väl till lagets rutiner, olika övningar etc och såg till att den nye kom med och kände sig involverad. Ungefär i samma veva så började jag spela teater (trots enorm blygsel) och genom detta så byggde jag upp mig ytterligare. Jag kunde sätta på mig en mask och säga saker och även om det var enligt manus så stärktes mitt självförtroende då folk lyssnade ju faktiskt på mig!
Senare så gick jag en kurs i presentationsteknik och där fick vi öva på varandra i större och mindre grupper. Ganska snart insåg jag att vissa personer skulle man helt enkelt inte kolla på över huvudtaget då de aldrig visade intresse medan andra alltid visade intresse oavsett hur ointressant man var. Därför valde jag att alltid när jag kände mig minsta lilla osäker på mig själv att titta på dom som alltid visade sig intresse och därmed fick egot en boost.
Den här tekniken tog jag med utanför kursen ut i vardagen och sen har jag bara fortsatt med det. Jag kan fortfarande vara den tysta i en grupp men det kan likaväl vara så att jag pratar på, särskilt om det är något som engagerar mig och som jag vet att jag kan något om. Jag har även lagt märke till att jag har lättare för att sitta och prata med bara en eller ett par än om vi är massor som pratar. Då tar jag inte så mycket plats, även om jag idag inte har några som helst problem att stå framför en massa okända människor och hålla föredrag (vilket är en del av mitt jobb). Det är bara det för sociala snacket som kan vara jobbigt när man är många. Jag har även insett att jag är bättre på det sociala snacket med helt främmande människor än människor jag känner. Särskilt när jag är i ?trygga? och välbekanta miljöer. Så jag förmodar att många som träffar mig för första gången tycker att jag är glad och trevlig, men att jag sen, efter ett tag ?försvinner? in i mängden. Det är inte för att jag är blyg längre utan snarare för att jag förmodar att det är sådan som jag är som person, försiktig och tillbakadragen, även om jag mycket väl kan agera direkt det motsatta, särskilt i nya situationer.
Vad skönt att få höra din upplevelse jag kan relatera mycket till vad du gick/går igenom. Har funderat mycket på varför det har blivit såhär och jag tror det beror på att jag blev retad mycket som mindre då jag inte var rädd (kanske som tjej?) för att säga vad jag tycker och stå upp för mig själv och andra. Jag var duktig på mycket i skolan, en gång sa en kille i min klass till mig något liknande som vem tror du att du här på riktigt? Eftersom att jag var presterade bra under lektionerna. Någonstans har jag kanske lärt mig att smälta in och inte synas.
Jag försöker acceptera att jag inte är så extrovert som det känns som att alla andra i min omgivning är. Jag tycker att det är lätt att hamna utanför och såklart tråkigt när det sätter käppar i hjulet när det kommer till viktiga saker som jobb... men också när det hindrar mig från att leva fullt ut.
