Min mamma är emot att vi ska ha fler barn

Min svägerskas mamma hade en negativ reaktion när hon berättade att de väntade sitt tredje barn. Och de har passat ett barnbarn en gång: det första i 10 timmar när andra barnbarnet föddes... Mamman ringde sedan och bad om ursäkt och sa att hon var glad.

Vad jag vill säga är: låt din mamma ha sin eventuellt dåliga reaktion, och hoppas att hon ber om ursäkt sedan. Annars är det ju ingen som tvingar henne ha en relation med er... Förhoppningsvis håller hon dock sina eventuella negativa tankar för sig själv.

Ingen hade förväntat sig att vi skulle skaffa ett fjärde barn, och jag förväntade mig lite halvtrista reaktioner, men alla överraskade oss genom att bli jätteglada

När du bestämt dig för att säga det så är tipset att vara så förberedd du kan vara. Så att du inte riskerar att stå svarslös och sårad efter två meningar från mamma.

Ha argument klart och försök fundera ut i förväg vilka åsikter din mamma kan komma med och hur du kan bemöta dom. Och försök också klura ut varför hon är negativt inställd.

Varit i samma situation när vi skulle få vår trea, fick en ?dålig? reaktion från min mamma samt från min pappa med fru. Dock var de äldre syskonen 2 resp 4 då.

När vi förra året skulle berätta att vi skulle få en sladdis (äldre syskonen 12, 10 resp 8) valde jag därför att berätta via sms. Tänkte att på så sätt kunde de få sina evt ?dåliga? reaktioner hemma och inte framför mig. Fick också bara positiva reaktioner IRL från dem. Sedan vet jag inte hur de pratat hemma.

Hon kommer helt klart bli glad ändå
Bara för att tanken på det inte känns super för henne så betyder det inte att hon skulle bli missnöjd i verkligheten. Om inte annat så lär hon bli glad när hon ser den

Jag tror att hennes reaktion ar fargad av hennes egna erfarenheter och att det, fran hennes sida, trots att det inte later sa for dig, ar av omtanke.

Barn ar ett stort atagande och nar man lagt blojtiden bakom sig kan det vara svart att "borja om" (man minns inte hur jobbigt det var och det blir tyngre an man minns). Sa om du tycker att bebisar ar gulliga sa "varnar" hon dig genom att saga att ni ju ar forbi den tiden. Sen ska man ju inte skaffa en bebis bara for att man tycker den ar sot (och har sett en jattesot bebis ute i en barnvagn). Med barn kommer som sagt mycket jobb, ett helt livs atagande, och man ska inte skaffa barn forhastat utan att ha tankt igenom det ordentligt (ekonomiskt, tidsmassigt, halsoaspekter, parrelationsmassigt osv.). Sa aterigen "varnar" hon att ni inte ska fa for er nagot (utan att ha tankt igenom det). Tror inte att hon menade det sa hart som du tog det, men att du tog det sa hart eftersom du kanske faktiskt var redo for ytterligare ett barn, men liksom fick "kalla handen".

Jag tror nog att hon blir glad nar barnet val ar har. Du sager ju sjalv att hon varken ar barnvakt eller stodjer er ekonomiskt, sa om hon inte behover oroa sig for er (att ni tar er vatten over huvudet) sa har hon ingen anledning att vara negativ. Annat vore om ni t ex. riskerar att inte klara er sjalva pga somnbrist, tidsbrist, pengabrist, arbetsloshet, sjukdomar osv. sa att hon har anledning att oroa sig for er. Har ni rad att starta hela processen igen, nar ni sakert redan skankt bort alla bebisprylar, sa varfor inte? Som foralder ar man orolig for hur ens barn ska klara sig, trots att de ar vuxna, sa jag tror mer att det var av omtanke (oro for ett forhastat beslut) som hon kommenterade som hon gjorde. 

Vanta tills graviditeten passerat de riskfyllda veckorna och beratta sedan for henne, kanske pa ett roligt satt genom en "Du ska bli mormor" temugg, T-shirt, fint gratulationskort eller en "jag ska bli storasyster/storebror" T-shirt pa yngsta barnet (foto skickat till henne). Tanker att hon kanske forst maste smalta det hela i ensamhet, annars kanske hennes forsta reaktion kommer att vara fargad av oron jag beskrev ovan, och da blir du saklart besviken. Hon kanske har haft det jobbigt under sina smabarnsar och reagerar darfor som hon gor. 

Jag tycker att du kan informera i text (brev, sms, mejl. Det som är bekvämast för dig) och förklara att du just väljer att informera på det sättet pga att du inte vill möta hennes reaktion. Förklara de situationerna som gjort att du utgår ifrån att hon kommer reagera negativt. Avsluta med att be henne att inte kontakta dig igen innan hon bearbetat eventuella negativa känslor kring det hela.

Förhoppningsvis har hon bara uttryckt sig klumpigt all den här tiden och har inget emot ytterligare ett barnbarn. Men det är inget du ska behöva försöka lista ut när hon valt att uttrycka sig på det här sättet vilket gjort att du nu känner den oro som du har.

Du ska inte heller behöva argumentera eller bemöta någonting från henne eftersom hon inte har något att säga till om i frågan.

Du har aldrig frågat henne VARFÖR hon säger så?

Jag har varit med om samma sak med min egen mamma. Hon blev inte glad ens när jag berättade att vi väntade vårt första barn. Det var samma sak med barn nummer två, tre och fyra. Vår relation blev så dålig pga detta att jag faktiskt inte alls berättade för henne att vi väntade tredje barnet, utan hon fick veta det av ett av mina syskon. Med fjärde barnet valde jag att berätta det på sms, för att jag inte orkade med hennes reaktion. Jag fick ett negativt sms till svar och det var jobbigt för mig, men väntat. Pga detta har mamma och jag en jättedålig relation idag. Hon är inte närvarande för mina barn, trots att hon själv tycker att hon är världens bästa mormor. Jag har gått en del i terapi av andra orsaker och har tack och lov fått bearbeta min dåliga mamma där. Mitt råd är att försöka strunta i din mammas reaktion så mycket du bara kan. Hennes reaktion handlar om henne och hennes känslor, inte om dig och din bebis. Stort grattis till tredje barnet förresten, det är ljuvligt att få trean!

Vi kämpade med sekundär barnlöshet i många år. När vi mirakulöst nog blev gravida efter 8,5 år fick vi en del negativa reaktioner. Först från min mamma, men jag blev inte direkt upprörd eftersom att jag vet att hon har aspergers och har svårt för förändringar. Svärmors reaktion var mer oväntad. Hon älskar vår första dotter, men blev arg när vi väntade henne eftersom att vi var så unga och maken är svärmors lilla minsting... Hon har fastnat vid att vi är så unga fast att vi inte är det längre. Makens äldre syskon får skaffa barn trots att de bara klagar på hur jobbigt det ör, men inte vi. När vi väntade andra klagade svärmor både på att vi var för unga(27 och 31, makens syster var 23 när hon väntade sin äldsta...) och på att dottern var för stor för att få syskon.... Det lade sig och hon älskar tvåan idag. Det enda vi kan göra är att inte ge andra makten över hyr vi känner och mår. Nu väntas tredje barnet och jag gissar att det blir samma visa igen...

Jag är hennes äldsta barn. Är 37 år. Jag tror att hennes oro är pga att ett av våra barn har ADHD och att mycket tid går åt till hen. Så det är ju en punkt där jag kan förbereda mig på att bemöta. Självklart ska vi inte ha ett barn till enbart för att jag gått förbi en bebis och tyckt att hen är söt, utan för att vi verkligen vill. Jag har alltid sett mig med tre barn men det har inte varit ett bra läge för oss förrän nu då vi har flyttat mycket pga min mans jobb. Hon träffar oss och hennes barnbarn max 3 gånger per år. Barnen älskar henne och hon avgudar dom. Jag har svårt att se att hon skulle vara avig mot en nyfödd så min rädsla beror nog mest på osäkerhet i hur hennes initiala reaktionen kommer se ut. Iom att vi har haft det kämpigt i vår relation men nu på senare år har haft det så bra bidrar nog till rädslan också, att det vi har lyckats bygga upp ska raseras. Jag har funderat på sms. Kanske med en ultraljudsbild framöver. Samtidigt så skulle jag ju så gärna vilja ta det samtalet öga mot öga eller per telefon. Min man försöker lugna mig, han har en väldigt vi tar det som det kommer attityd medan jag är en planerare. Jag får nog bara inse att som han och många av er säger så får jag helt enkelt bara förbereda mig och försöka att se hennes perspektiv när jag väl får hennes reaktion.

Hon kanske precis som du funderar över er tidigare ansträngda relation och kanske också oroar sig över att det ska förstöras. Hormoner och sömnlöshet är ju två stora saker som kan sabotera både hennes och din relation samt mellan dig och din man. Och har ni ett barn med diagnos är kanske oron befogad... Ta en funderare på det och kanske försök möta henne i de funderingarna. Hon är kanske inte negativt inställd utan bara mer bekymrad över om er relation er tre emellan håller för en baby.