Skaffa barn
Vet inte hur jag ska börja, tror jag mest vill skriva av mig. Jag har ingen jag kan prata om det här med heller. Jag har vänner som är yngre än mig och vänner som är äldre än mig som är barnfria av olika anledningar och de är inte intresserade av att prata om barn och jag vill inte tvinga på de om mina tankar. Så det känns inte lämpligt att prata med någon om det här. Jag är 35 år och gift, har ett barn på 3 år. Jag studerar på universitet och blir klar om ca tre terminer eller så beroende på hur det går men är väl räknat att det ska gå bra. Till saken hör att jag inte vet, hur, när, om jag vill ha ett till barn och ett syskon till min 3åring. Min man vill gärna ha en tvåa, vi har ekonomin och tryggheten men jag vet inte om jag vill gå igenom en graviditet igen, jag gillade inte att vara gravid alls, jag hade en mild graviditet om jag jämför med de kvinnor som jag vet som har skaffat barn sen innan mig vilket jag är tacksam för. Jag och min man hade en riktigt tuff start på förlossningen och det slutade med akut kejsarssnitt trots att jag hade gått igenom ett helt förlossningsarbete och blev snuvad på konfekten så att säga, vilket skaver lite, är tacksam att det gick med kejsarsnitt då vårt barn inte hade klarat sig annars, jag vet försöker tänka på det varje gång, sen hamnde hon på neonatal och sen en vecka senare hamnar hon på uppsala akademiska för att inom en vecka opereras, det här var en väldigt jobbig situation där vi inte visste eller fick reda på någonting från sjukvårdspersonalen varken på sjukhuset där jag snittades eller uppsala akademiska, vi fick ett besked på BB att hon inte kommer att klara sig, då vår barnläkare tala om för oss att hon aldrig sett en liknande åkomma tidigare och var tvungen att kontakta uppsala akademiska, så vi satt och grät på vårt rum på BB och sen besked att vi ska ner på neonatal, sen alla läkarbesök hon ska röntgas och med alla slags röntgen som finns vad det kände som, ambulanspersonalen som inte kände in någonting utan åker i hög fart och ingen av oss fick åka med så efter Västerås så försvann de från oss och inge av oss hade varit till uppsala akademiska tidigare så vi visste inte var det låg, hur vi skulle åka dit och var vi skulle när vi kom fram, ledsna stressade, rädda för vad som skulle komma och arga för att vi fick ingen som helst information och det tog över en timme att hitta där hon var, en timme som kände som en evighet, känner mig bara så arg när jag skriver det här. Allt det här kommer tillbaka och snurrar i mitt huvud så fort det kommer på tal om att skaffa ett till barn. En lång period efteråt var jag arg konstant varje dag, arg på sjukvården, på bvc på uppsala akademiska osv. Svor att jag aldrig skulle sätta min fot på sjukhuset igen. Funderar på om vi skulle gå på traumasamtal men det känns på något sätt fel att göra det tre år efteråt, vet inte. Det känns som att det kanske inte är meningen att jag ska ha barn eftersom det inte gick naturligt. vet också att det är en skev tanke och att många som har gjort kejsarsnitt och ivf-graviditeter som möjliggör att många kan få barn. Tanken på att göra om den resan gör att jag mår illa, tappar sexlusten, blir arg på min man som säger att han gärna vill ha ett till barn.