Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Börja om när man är 45???

    Tor 23 jul 10:07 Läst 0 gånger Totalt 5 svar
    Tor 23 jul 10:07

    Tjena

    Helt ny här och hoppas att någon kanske varit med om eller funderat i samma banor som jag!

    Skild sedan 2 år, har nu träffat en dam som trots att vi är 13 år ifrån varann och där jag då är 45. Jag har haft en känsla sedan länge att jag vill och kan tänka mej en större familj, men har så klart tankar kring att man (även om man är i god form fysiskt och har en bra försörjning) är för gammal för att börja om. Kan inte säga att jag saknar bebisåldern men jag känner att jag i teorin skulle bli en bra förälder igen... hur tänker ni, nån som varit i samma sits???

  • Anonym (.)
    Visa endast
    Tor 23 jul 12:08 #1

    Ska du låta andra styra ditt liv, i det här fallet dessutom helt okända med mycket fluffigt hat i ryggsäckarna?

    Du lever en gång. Lev livet!

    Uppfyll dina drömmar o skit i vad amdra.tycker så länge det är lagligt!

  • Tor 23 jul 18:33 #2

    Gör du det för att pleasa henne, eller av rädsla för att hon ska lämna, det känns som recept till olycka. Men vill du på riktigt, kör!!

  • Tor 23 jul 18:39 #3

    Jag fick min son då jag var 41 och lite stel är man allt och har inte lika mycket energi och spring i benen längre men vill du så vill du.

    Är ni två så är det bra.

  • Anonym (Man 53)
    Visa endast
    Sön 2 aug 09:51 #4 +1

    Hej där,

    Jag blev pappa igen vid 43/44 års ålder, och även om det ibland kändes lite jobbigt så var man också desto mer mogen och erfaren. Den tid jag har haft med mitt yngsta barn har inneburit en hel del kompromisser med tid och intressen, men också oerhört mycket kärlek och glädje. Naturligtvis inget jag ångrar. Kör på. Jag känner till några som blev pappa i 50-årsåldern, så jag tycker inte du är för gammal.

  • Anonym (Klart det går.. men)
    Visa endast
    Tis 8 sep 03:56 #5

    Nu är jag kvinna, men det skiljer 18 år mellan mig och min underbara sambo. Jag hade inga barn sedan innan då vi träffades, men han hade två vuxna barn som precis blev utflugna vid dryga 20 års ålder då vi träffades. Efter några år tillsammans beslöt vi oss för att skaffa ett gemensamt barn. Så min sambo hann fylla 50 år innan våran småtting kom. Nu har det gått några år, och jag kan säga att småbarnstiden blev väldigt tuff. Vårat barn är en utmaning, helt klart. Barnet rör sig lite utanför ramarna så att säga. Skulle inte bli förvånad om h*n skulle få en NPF-diagnos någon gång i framtiden. Vi kämpar på så gott vi kan, men våran tid för varandra försvann verkligen totalt när vårat barn föddes. Barnet somnar sent (vid kl 23 på kvällen) och vaknar tidigt (vid kl 07:00) och såhär lite har barnet alltid sovit, även under bebistiden. Jag hade föreställt mig att jag och min sambo skulle få iallafall 2 timmar i lugn och ro tillsammans varje kväll, men så har det alltså inte blivit.

    Jag älskar vårt barn och jag kan inte ångra vårt beslut att skaffa barnet. Men hade jag vetat innan hur tufft det skulle bli så hade jag nog inte vågat, då hade jag sagt att det får vara. För det är ju så, man kan få ett barn med särskilda behov som kräver mer av en än vad ett "vanligt" barn hade krävt. Hade du orkat med ett barn med särskilda behov och att din ensamtid med din sambo helt elimineras? Jag trodde inte att det skulle bli såhär för oss, men det blev det. Det kan hända vem som helst.

    Om din nya kärlek inte har några barn så är det lite hemskt av dig att förvägra henne barn i detta liv kan jag tycka. Om min sambo (som trodde att han var färdig med barn då han träffade mig) hade förvägrat mig barn så hade jag dock inte kunnat lämna honom eftersom jag älskar honom så, men det hade alltid varit en sorg inom mig och jag hade nog blivit bitter tillslut. Men som sagt, nu har vi ett barn och nu vet jag hur vårat alternativ såg ut :)

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll