Hur aktiverar ni era tonåringar?

Hon är 11 år och hon är helt klart inte mogen att disponera sin egen tid. Har du inte tid att se till att hon aktiveras så får du sätta henne på fritids medan du jobbar och kanske fler aktiviteter. Vissa barn klarar av att hålla en bra balans på egen hand, andra behöver lite styrning (typ fri skärmtid efter att man har gjort något socialt, något fysiskt aktivt, något akademiskt, något konstnärligt samt sina sysslor) och andra behöver mycket styrning med starka begränsningar av skärmtid och andra beroendeframkallande aktiviteter. Att låta en 11-åring tillbringa all sin tid framför en skärm är inte ok. Våga ställa lite krav på henne och ge henne lite ansvar. Klarar du inte av det så be om hjälp! Det är ingen skam i det.

Du behöver helt klart styra upp hennes fritid!
Det de får till sig genom olika appar osv är inte alltid så positivt, och om de inte också övar sina sociala färdigheter och allmänbildning på andra sätt så kommer hon inte att få det lättare med vänner osv när hon blir äldre...
Nu när du har släppt så mycket måste du nog bestämma väldigt tydliga regler för att hon ska släppa mobilen... Jag antar att hon är hemma själv efter skolan, och då sitter med mobilen ett par timmar. Då kanske det räcker...?
Ni båda två bör nog ha totalt skärmförbud vissa tider när ni är hemma. Då kan ni laga middag, baka, möblera om i hennes rum, pyssla, läsa, spela kort, rita, lösa korsord, spela instrument, osv.
Sedan behöver hon nog vara med på några organiserade aktiviteter. Det kan ju vara en bra idé att börja på saker som även du kan vara delaktig i. Några förslag; scouter, klättring, Friskis&svettis, dans, simning, friidrott, badminton, kampsport, osv.
Sedan tror jag att det kan vara bra för dig att gå någon sorts föräldrautbildning, för föräldrar till barn i din dotters ålder. Har man en partner och många vänner kan man hjälpa varandra med tips osv, men du som är ganska ensam behöver också prata med andra föräldrar. Kolla vad din kommun har att erbjuda!

Tack för tipset. På fritidsen har de bara mindre barn och hon tycket det var pinsamt att vara med dem. Sist gick hon på dansgymnastik , en gång i veckan och såg jag genom fönstret att hon satt i hörnan medan andra gjorde aktiviteter.  När jag pratade med läraren sa hon att XXX ville inte vara med.. Sen fått vi plats efter 2 år i Kulturskolan för pianolektionen. Det funkar också när jag är på henne och säger till 20 ggr om dan " du behöver öva". Har även skaffat oss en liten hund så hon har åtminstone en vän , men det är igen bråk när han ska tas ut.. iaf gör hon det på slutet .. puff .. Förra året var hon på sommaraktiviteter i skolan och då lekte hon med en tjej. Jag fick numret av tjejens mamma och de började umgås .. men efter några ggr de träffades ringde hennes mamma och sa att min dotter hade inga intresse förutom tv, ville inte leka med hennes dotter, de bråkade osv. Jag försvarade mitt barn så klart, men det var också slut på denna kompisrelation. Vi är medlemmar i en förening för ensamstående mammor med barn men där har det inte också funkat med kompisar. Sen efter kan jag själv se att det inte alltid fel på henne  utan barn kan vara väldigt elaka när de är i överlägsen position, hon är blyg med andra barn och drar sig tillbaka. .. Nu är det lov och jag är på semester så vi åkte några ggr att bada, ibland på museer, busfabriken.. . Hon tröttnar snart på detta också för att "hon vill inte vara själv". Vi erbjöd några ggr hennes klasskompisar att åka med men inga av de tjejerna ville följa. Förra året hände det några ggr att nån följer med men inte i år.  Sen har du rätt, jag har svårt att be om hjälp men i nuläget har jag egentligen ingen som jag kan vända mig. Funderar att ta henne till psykologen men vet inte om jag ska dit eller hon eller tillsammans. 

Konstig frågeställning när barnet inte en är i närheten av tonåren...

En flicka på 11 år som har en pappa som inte vill veta av henne. 
En flicka som inte kan få eller behålla vänner.
En flicka som säkert bär på många tankar och inte har struktur, rutiner och regler.
En flicka som säkert känner ditt hat mot pappan där hon säkert känner lika men vill samtidigt ha hans bekräftelse och kärlek.

Ta hjälp av proffs innan det är för sent.

Å, det är svårt att vara förälder!

Ännu svårare att vara ensamstående förälder! Och in ett land du inte har din släkt i!

Men det märks tydligt hur mkt du älskar ditt barn och hur gärna du vill hjälpa! Trots att det är tungt!

Ge inte upp! Ditt barn är jättefint och värt allt! Och DU är värd lite uppmuntran!!

Är hon kanske deprimerad? Eller bara kommit in i en ond cirkel. Det är lätt hänt!

Jag hade försökt få samtalshjälp med psykolog eller liknande. I första hand för dig, så DU kan få hjälp att hitta de verktyg du behöver för att hjälpa ditt barn. ???? Det är inte ett misslyckande att söka hjälp - tvärt om!!

Finns det aktiviteter ni kan gå på tillsammans??

Det finns i vissa städer mkt ?familjeaktiviteter? där både barn och föräldrar går tillsammans.

Öva teater? Hund agility?

Någon sport ni kan göra tillsammans?

Orientering?

Något större gemensamt projekt?

Lycka till!!!