Jobbar ni för att leva eller lever ni för att jobba?

Undviker jobb så mycket som möjligt. Jobb är en av sakerna som förpestar livet.

Jag jobbar främst för att försörja mig, men det är rätt trevligt också.

Hade jag inte behövt jobba hade jag nog slutat. Men så närmar jag mig 60 år också.

Jobbet har gett mig massor genom åren. Har varit inblandad i flera roliga projekt, löst massor av utmaningar, träffat många smarta roliga människor och har rest massor.

Jag jobbar inte sen många år eftersom jag är sjukpensionär. Men på den tiden jag jobbade var det för att tjäna pengar. Enstaka jobb var roliga också. Maken ska sluta jobba nu vid 54 och ägna sig åt barnen, gården, skogen. Han trivdes inte på jobbet alls de sista åren. Att som många bekanta här jobba till både 80 och 90- nej tack. Livet är mer än jobb.

Jag jobbar för att försörja mitt barn. Jag är ensamstående på heltid och vill att min son ska få allt han behöver av kläder, prylar, aktiviteter och resor. Självklart av kärlek och omtanke också men nu gällde ju frågan jobb.

Jag hade en rolig karriär som jag fick ge upp när jag blev ensam. Efter det har jag haft ok jobb men inte det jag drömmer om. Jag är överkvalificerad för mitt nuvarande jobb men jag har så himla trevliga kollegor att jag inte har bråttom därifrån.

Jag jobbar på det vanliga jobbet för att ha råd att leva det liv jag vill leva och lever, med mina hobbys som hade gått att leva på för 100 år sedan men inte går idag. Jag har skalat tilbaka så mycket kostnader som bara går så jag lever väldigt billigt. Jag jobbar så lite som möjligt på vanliga jobbet och så mycket som möjligt på det andra. 

Jag älskar mitt jobb, men om jag hade råd så skulle jag jobba kanske 50% och inte 100%. Mer tid till dagliga ärenden (såsom att ta barnen till tandläkare eller handla kläder), mer tid med barnen, till mina hobbies och överlag mindre vardagsstress skulle vara härligt!

Att inte ha någon sysselsättning alls skulle däremot jag inte kunna tänka mig.

Jag tycker jättemycket om mitt jobb och skulle fortsätta med det åtminstone på deltid även om jag inte behövde pengarna. Men det är ju inte jobbet jag lever för, det är bara en väldigt roligt del av mitt liv. 

Jobbet är en viktig del av mitt liv. Jag jobbar med ett av mina intressen och jag är kompis med mina närmaste kollegor. Jobbar deltid för att också ha tid för mina barn.

Jag är ingen slav, jag jobbar bara för att leva, om jag hade varit egen företagare då hade det varit en annan sak för att då jobbar jag inte för att berika någon annan.

Jag lever för att jobba.

Jobbet har gett mig väldigt mycket genom 30-år. Massor med intressanta träffar med olika människor och kulturer, dessutom massor med intressant teknik.
Tyvärr missköte jag relationer under många, både släkt, vänner och kärlek - till förmån för jobbet.
De senaste åren har jag verkligen satsat på kärleksrelationer, men det har inte gått så bra som jag tänkte - så nu har jag fallit tillbaka på att jag lever för att jobba. Hoppas ändå kunna ändra det.

Jobbet är ett sätt att finansiera fritiden. För att stå ut med att jobba många många år är det då en fördel om man väljer ett jobb som är intressant, annars blir livet en plåga.

Men skulle inte jobba en dag till om jag var ekonomiskt oberoende.

(Är för tillfället föräldraledig, men normalt sett jobbar jag annars så svarar utifrån det.) Jag lever inte för att jobba, men har ett jobb jag tycker otroligt mycket om. Även om jag inte hade behövt jobba hade jag nog fortsatt, men inte lika mycket.

Jag upplever mitt arbete som meningsfullt. Jag har arbetat hela mitt vuxna liv, förutom korta mammaledigheter och skulle absolut fortsätta att arbeta även om jag var helt ekonomiskt oberoende
Däremot skulle jag gå ner i tid och ta ledigt sådär tre månader om året för att resa (när det lugnat sig med covid) och koppla av.

Jag har ett roligt och utvecklande jobb, vilket är viktigt för mig. Men grunden i att jobba är ju ändå förörjning så säger väl jobbar för att leva.

Jag anser ändå attjag i perioder låtit jobbet ta över lite för mycket, att mitt mående varit väl beroende på hur det gått där och genom det haft stressrelaterade problem. Jobbe5 blir ju trots allten stor del av livet.

Jag jobbar för att leva medan maken lever för att joobba. Det har fåtr som konsekvens att barnen tycker att maken aldrig har tid med dom för det enda han bryr sig om är jobbet.

Jobbar endast för att försörja mig. Jobbar deltid för att ha tid att göra det jag tycker är roligt och hade gärna gått ner ännu mer i tid men då får jag lov att göra avkall på vissa saker jag gärna vill unna mig.