Forum Sömn/Dygnsrytm - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 5,5 år vill inte sova ensam

    Tis 28 jul 01:33 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Tis 28 jul 01:33

    Jag har en kille på 5,5 år, som inte vill sova ensam.

    Han vill helst vara med mig, sin mamma, i stort sett hela tiden.

    Och hade det varit möjligt hade han nog velat vara under mitt skinn..

    Jag vill ha en förändring.

    Tips på "metoder", eller böcker. Eller VAD som helst!!

    Desperat

  • Tis 28 jul 13:34 #1

    En tanke som ofta slår mig är hur ofta man hör vuxna människor beklaga sig över hur jobbigt det är att behöva sova ensam när partnern är borta, hur man helst vill sova sked dela täcke etc. Samtidigt som samma vuxna människor beklagar sig över barn eller rent av bebisar som inte vill sova i egen säng eller eget rum. Det är så paradoxalt...

    Själv är jag också någon som vill ha space när jag sover, så jag kan verkligen förstå att det blir problematiskt med en femåring som helst vill sova klistrad vid en, så det var mer en generell observation om att det barnens närhetsbehov på natten inte ses lika naturligt som de vuxnas...

  • Anonym (Jessi­ca)
    Visa endast
    Tis 28 jul 13:41 #2

    Vaknar han så fort du går därifrån?

  • Tis 28 jul 13:50 #3
    Drottningen1970 skrev 2020-07-28 13:34:02 följande:

    En tanke som ofta slår mig är hur ofta man hör vuxna människor beklaga sig över hur jobbigt det är att behöva sova ensam när partnern är borta, hur man helst vill sova sked dela täcke etc. Samtidigt som samma vuxna människor beklagar sig över barn eller rent av bebisar som inte vill sova i egen säng eller eget rum. Det är så paradoxalt...

    Själv är jag också någon som vill ha space när jag sover, så jag kan verkligen förstå att det blir problematiskt med en femåring som helst vill sova klistrad vid en, så det var mer en generell observation om att det barnens närhetsbehov på natten inte ses lika naturligt som de vuxnas...


    Mycket viktig påminnelse som vi ofta glömmer bort. Visst är det märkligt, att vi har så höga krav på barn att de måste vara så självständiga. Hårda ord om att de inte kommer klara sig själva sen mm, men så kan inte vuxna/ föräldra sova själva knappt. Oroliga och ingen sömn när de är ensamma. Det är faktiskt dubbel moral.
  • Anonym (.....­..)
    Visa endast
    Tis 28 jul 15:31 #4

    Har nåt hänt i hans liv som gör honom otrygg?

    Hur bemöter du hans trygghetsbehov?

  • Tis 28 jul 16:12 #5

     Ha en madrass på golvet bredvid sängen. Han kan känna sig trygg men ni sover inte på varandra. 

  • Tis 28 jul 20:11 #6

    Jag har haft precis samma problem som du och det känns som att jag har provat alla metoder som bara går, men det lossnade för ett halvår sedan (när min son var 5,5 år gammal.) Jag vet inte om det här kommer att funka för ditt barn, men det fungerade här. Det var egentligen inte meningen att det skulle vara ett sätt för barnet att vilja sova i egen säng, men resultatet blev så i alla fall.


    Vi började om från ruta ett, helt och hållet. Kanske behöver du inte vara så drastisk som jag var, men du kanske kan prova med delar av det.


    Jag började med att ge mitt barn ett nytt rum. Han fick flytta in sin säng i klädkammaren (ventilerad) på grund av platsbrist.


    Jag inredde rummet exakt som han ville, med planscher, lampor, dekorationer av sådant som han gillar, men eftersom det var så litet, så fick det i ärlighetens namn inte plats särskilt mycket grejer där, så nästan alla hans leksaker hamnade undangömda i en byrå och i en garderob utanför klädkammaren. Han var supertaggad över förvandlingen och när hans säng kom på plats, så lade han sig där och sa: "Oj, ska jag sova här också?" sedan låg han i sin säng en lång stund och såg sig omkring och sa att han älskade sitt nya rum, för det fanns inget läskigt där (!) som i hans gamla rum, som var mycket större. Det visade sig att han hade tyckt att bokhyllan och leksaker han såg från sängen i sitt gamla rum, såg läskiga ut i mörkret, men nu fanns det inte så mycket att titta på mer än några planscher på väggen, en bordslampa, en blomma och en hylla med de bästa legogubbarna på.


    Jag hade en filt som jag hade använt väldigt mycket, som låg i soffan. Av okänd anledning så tyckte han att den kunde passa som överkast till sängen i sitt nya rum. På kvällen, första dagen som rummet var färdigt, så sa jag att det nog kunde vara lämpligt att han i alla fall somnade i sin egen säng, för annars var det ju inte lönt att jag hade fixat ett så fint rum åt honom. Sedan körde vi igång en nattningsprocedur, som har sett nästan likadan ut sedan dess: Först macka och tandborstning, sedan läser vi en bok, och därefter gosar han in sig i filten (det blev som en snuttefilt! De första nätterna låg han och luktade på filten och sa att den luktade precis som jag.) satte vi på radioapans godnattkvart på paddan (som låg utan synhåll för honom.)


    Radioapans godnattkvart är ju bara en kvart, så jag sade att han kunde lyssna på den i en kvart och sedan skulle jag komma in och byta till nästa. Så där höll vi på under ett par månader, att vi gick in till honom en gång i kvarten och bytte saga tills han somnade, men sedan en tid tillbaka kan vi lika gärna sätta på en saga som varar en timme, utan att vi går in till honom. Om han ropar, så kommer jag alltid direkt och är inte alls irriterad, utan hör efter vad han vill. Han har blivit trygg med att jag alltid kommer in till honom, så fort han vill, däremot går jag inte med på att prata om vad som helst eller hur länge som helst när han ska somna (han försökte med det ett tag i början, för att hålla mig kvar.) Ibland blir han lite rädd, men då räcker det oftast med att han får en liten transformers eller legogubbe att pilla med medan han lyssnar på ljudsagan/musiken. Vi har alltid dörren öppen och nattlampan tänd. Om han är rädd, går vi in till honom direkt, men det har avtagit nästan helt nu. 


    Jag tror att det viktiga är att låta nattningen ta tid och att lyssna efter vad som krävs för att barnet ska vara helt trygg att somna i egen säng. I min sons fall, handlar det mycket om att vi gör samma saker, att vi säger ungefär samma saker, att han får pussas lika många gånger varje kväll, men det hör också till en lite längre diskussion kring vilken ljudsaga/musik han ska lyssna på. Vi bestämmer numer längden på det han ska lyssna på (minst en halvtimme, istället för en kvart) men annars får han fundera och dividera en stund kring vad det ska vara som han ska lyssna på. Han vill själv ha en fläkt igång som surrar (inte för att det egentligen behövs) men för att han tycker om att lyssna till ljudet, så fläkten som stod i vardagsrummet har fått flytta in i hans rum. 


    Jag har verkligen också hållit hårt på att diskussionen om nattningsrutinen (eller ändring av den) diskuteras INNAN nattningen och så kommer vi fram till ett gemensamt beslut, som vi sedan håller oss till. Under en period ville han nämligen byta ljudsaga hela tiden (för att det var fel sort) så då bestämde vi att sådant bestäms innan han lägger sig i sängen, och det har funkat bra.


    Det händer fortfarande att han vaknar på natten och går in till mig, men det är absolut inte varje natt. Om han skulle gå in till mig, så är det nästan uteslutande tidigt på morgonen, vid 5 eller 6, så då tycker jag ändå att det räknas som att han har sovit i sin säng hela natten. Det lustiga är att han inte längre verkar bry sig om huruvida jag ligger i sängen eller ej, för om jag har råkat somna i soffan, så kan han ändå gå in i mitt sovrum och lägga sig i sängen vid 5-tiden på morgonen och somna om, utan att kolla så att jag ligger där först.


     


     

  • Tor 30 jul 06:33 #7
    Drottningen1970 skrev 2020-07-28 13:34:02 följande:

    En tanke som ofta slår mig är hur ofta man hör vuxna människor beklaga sig över hur jobbigt det är att behöva sova ensam när partnern är borta, hur man helst vill sova sked dela täcke etc. Samtidigt som samma vuxna människor beklagar sig över barn eller rent av bebisar som inte vill sova i egen säng eller eget rum. Det är så paradoxalt...

    Själv är jag också någon som vill ha space när jag sover, så jag kan verkligen förstå att det blir problematiskt med en femåring som helst vill sova klistrad vid en, så det var mer en generell observation om att det barnens närhetsbehov på natten inte ses lika naturligt som de vuxnas...


    Håller med dig. Förstår inte vad problemet är. Jag tror inte barnet vill sova med föräldrarna när dom är tonåringar.
  • Tor 30 jul 22:40 #8

    Ok.. jag inser vissa brister i mitt ursprungsinlägg..

    Irriterad och desperat formulerade jag mig lite väl kort...

    Men "Hyllemor" har ändå i stort sett satt huvudet rätt på spiken.

    Det som är mest frustrerande är timslånga nattningar. Förhandlingar om mer tid med mig.

    Försök att ge mig skuldkänslor genom att konstatera att jag inte älskar honom om jag nu inte vill gosa tills han somnar.

    Att aldrig kunna natta "snabbt o lätt" o få lite tid vid tv.n med maken.

    Vi har gjort en ommöblering och fixat lite på rummet idag. Men det gjorde ingen större skillnad, istället kom önskemål om att få sova i soffan.. vilket inte är aktuellt.

    På måndag börjar fritids, och om två veckor är det dags för Förskoleklass, då hoppas jag att trötthet o lite annan stimulering ska hjälpa till att vända på våra sega rutiner.

    Ändå fortfarande tacksam om nån har nåt supertips!

  • Tor 30 jul 23:21 #9
    Blåperuk skrev 2020-07-30 22:40:50 följande:

    Ok.. jag inser vissa brister i mitt ursprungsinlägg..

    Irriterad och desperat formulerade jag mig lite väl kort...

    Men "Hyllemor" har ändå i stort sett satt huvudet rätt på spiken.

    Det som är mest frustrerande är timslånga nattningar. Förhandlingar om mer tid med mig.

    Försök att ge mig skuldkänslor genom att konstatera att jag inte älskar honom om jag nu inte vill gosa tills han somnar.

    Att aldrig kunna natta "snabbt o lätt" o få lite tid vid tv.n med maken.

    Vi har gjort en ommöblering och fixat lite på rummet idag. Men det gjorde ingen större skillnad, istället kom önskemål om att få sova i soffan.. vilket inte är aktuellt.

    På måndag börjar fritids, och om två veckor är det dags för Förskoleklass, då hoppas jag att trötthet o lite annan stimulering ska hjälpa till att vända på våra sega rutiner.

    Ändå fortfarande tacksam om nån har nåt supertips!


    Mina ungar får gärna somna i soffan om de vill vara nära. Sen bär vi in dem till deras sängar och det har funkat hur bra som helst. Ingen gråt, inga figher.

    Skulle aldrig orka hålla på att strida om läggning... huvudsaken att de somnar, inte vart.
  • Mån 3 aug 09:24 #10

    Nu är mina tvillingar ett år äldre än din son men så här är våra läggningar:

    Borstar tänderna vid 19.30
    Killarna lägger sig i sina sängar och jag sätter mig emellan och läser lite
    När vi läst klart är klockan strax efter 20. Jag sätter mig så jag kan klappa lite på båda så de slappnar av och kan somna. När de är ordentligt avslappnade går jag ner till deras pappa. Då brukar klockan vara ca 20.30.

    För ett år sedan så behövde jag alltid sitta kvar tills den ene somnat. Sen tränade vi bort det genom att jag satt ett visst antal låtar (då lyssnade vi mycket på godnatt-sånger medan de skulle somna) och sen gick jag ner. Innan sommaren så fick de lägga sig och läsa en stund efter att jag läst för dem men just nu behöver de att jag hjälper till att få dem att slappna av och då får det vara så helt enkelt. Deras behov av trygghet går före. 

    Den ene av dem kommer allt som oftast in på natten, den andre sover mestadels ha natten i sin säng. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll