FruPea skrev 2020-08-04 13:31:51 följande:
Jag förstår att det är väldigt jobbigt när man kämpar för att få barn, många i flera år, och att det svider att höra när andra enkelt blir gravida osv. Men hur är det efteråt, ni som lyckats få barn. Gör det fortfarande ont? Hugger det till när ni hör im andra som blir gravida direkt?
Om ni har eller hade ett barn, hur snabbt kom stressen inför att lyckas med ett syskon?
Kanske har ni lagt resan bakom er. Låt mig höra era historier!
Det tog fem år från start till levande barn. Tog ingen hjälp av sjukvården med IVF eller så. Två misslyckade graviditeter innan det blev levande barn.
Första graviditeten blev ett missfall i samband med min födelsedag. Fick då även veta att en vän också var gravid och skulle få barn en månad innan mig. Klarade tyvärr inte av det beskedet och vänskapen rann ut. Detta var 2008.
Nästa graviditet dröjde till 2011. MA upptäckt på KUB-ul på semestern. Blödningen var helvetisk. Skulle ha fått den bebisen ungefär samtidigt som vår kronprinsessa fick sin äldsta. Sinnessjukt jobbigt. Det började då även bli väldigt jobbigt att se magar och barnvagnar med liggdelar på stan. Relationen tog stryk. Kände mig otroligt okvinnlig som inte kunde behålla en graviditet.
Graviditet tre var i början av 2013. Oro fram till RUL i princip. Fick ett tidigt UL i v8 (7+) och fick veta att det var tvillingar. Först oro till KUB-ul, det var ju runt v12 som det gått åt skogen båda gångerna varav det ena upptäckt just på KUB-ul. Sen var det oro till RUL. Det var skönt att det var tvillingar eftersom man sen får fler ultraljud efter RUL för att se så att bebisarna mår bra. Det gjorde det lite lugnare. De gick full tid och föddes i november 2013.
Syskonstress har inte funnits. Vi hade inte direkt planerat för mer än ett barn oavsett, så att det blev två på en gång var mest en bonus. Det tog flera år innan det ändå slutade kännas jobbigt att se magar och barnvagnar även om jag visste att jag inte ville ha fler barn.