Hur klarar man en separation?
Jag känner och jag tror att min sambo också känner att vi är inne på den sista refrängen av vårt gemensamma liv. Vi har levt ihop i 10 år och har två barn ihop. Vi båda är strax över 30 års åldern så en stort sett hela vårt vuxna liv har vi spenderat ihop. Jag trodde när vi möttes att det verkligen skulle vara vi för alltid. Vi har haft det så bra men samtidigt mött motgångar och bråkat på ett sätt som förstört så mycket och långsamt slitit itu den kärlek vi delat.
Jag känner att det är för det bästa, både för min och hans skull. Jag vill inte försumma honom saker han saknar i sitt liv och inte heller offra mitt egna välmående för någon annan. Jag har ändå så svårt att se mitt liv på ett annat sätt när alla drömmar och planer för framtiden har varit tillsammans med honom. Att barnen ska bo 50% hos vardera sliter mig itu och även tankarna på den familj vi har haft som inte längre kommer se ut på samma vis. Jag klarar inte av tanken på honom med en ny. Eller att föreställa mig mina barn med han och en ny. Samtidigt vill jag honom bara gott och för våra barns bästa måste vi försöka respektera varandra.
Hur gör man? Tänk om man ångrar sig? Hur kommer det att kännas? Hur ska jag orka?
Har alltid tänkt att om jag inte kan leva ihop med honom så kommer jag aldrig att hitta någon.