Vuxen kropp med ett barns psyke

Vill hjälpa men du behöver förklara mer exakt, tex. i gruppsamtal vad är en "typisk" sak du kan säga som får andra så pass obekväma att de lämnar chatten? ÄR det saker, skämt, ljud?
Ge 4 konkreta situationer där du själv vet att du blir som barn igen, vad säger du?

Är det så att du inte kan föra en konversation med jämnåriga?

Hur är du tillsammans med dina vänner?

Tar du ansvar för hem och ekonomi?

Har något hänt i din barndom, trauma tex. som fått dig att stanna i utvecklingen?

Man måste inte vara som normen men det här verkar vara ett funktionshinder för dig. Kan du få fortsatt hjälp av psykolog?

Det är så olika. Det kan vara någon som börjar säga något. Ofta försöker jag skämta till det. Men också ljud kan komma.

Men det med minecraft tex där sa sonen något kommer inte på vad exakt och jag skämtade och då började han skratta och fortsatte på samma sätt som jag sa det och så höll vi på.

 

Jo jag kan prata med vuxna men kanske svårt med att vara seriös. Har ett minne att jag skojade när någon i samtalet hade varit på begravning samma dag. Då blev det riktigt dålig stämning. Jag vet att det är ledsamt och så. Men jag ville bara glädja personen.

Jag skrev att jag inte har irl vänner.

Mitt hem får jag hjälp med boendestöd och ekonomin/räkningar fixar banken.

Jag vet inte om något hänt. Jag tror jag hade rätt bra uppväxt. Men jag gillade att leka med lego även fast jag var 14-15.

Jag vet inte vad psykologen kan göra mer. på 2½ år kom vi inte fram till något. Tyckte det bara var meningslöst att gå dit.

Jag menade arbetskamrater. Hänger du med i jargongen eller känner dig utanför?

Har du autism? Tycker inte att du ska ställa höga krav på dig själv. Du har försökt men du kan inte bli normen. Försök acceptera hur du är som person. Skadar eller sårar du ingen så är det väl ingen fara.

Finns det inget sammanhang där det är ok att leva ut ditt barnsliga jag? Ledare på scouterna eller så?

Nej, det är samma med arbetskamraterna. Lagret är jag ofta själv. Det är mestadels rasterna jag ser dom. Men jag sitter vid ett eget bord.

Autism nej. Är dock osäker vad exakt det är.

Alltså jag förstår att jag är inte som normen , men mitt problem kvarstår även om jag accepterar att jag är själv och skall inte vara bland barn för synen på att jag är äldre och pedofili och annat skit.

Jag vet inte. Då får man ju först finna något jag tycker om. Bara för att det är barn där så tycker psyket inte automatiskt om det. 

Jag tror jag har någon form av bipolär. För det finns stunder då jag kan gilla göra saker jätte mycket. Och sen kan det slå över efter en kort stund eller längre tid. Alltid olika. Och när det väl slagit över så vill jag verkligen inte göra vad jag då gör.

KLARGÖRANDE

Så ingen missförstår mig.

Jag gillar inte barn sexuellt. Dessutom är jag heterosexuell och när jag väl är bland barn i spel så snackar jag till 99% med killar. 

Så ingen tror något annat då det kanske kan misstolkas och jag vill inte det.

 

Vet flera som är som dig, men de "fastnar" lite senare. De är 30åriga 18 åringar.

Det låter verkligen jobbigt.

Jag vet klart inte hur just du har det men jag vet hur det är att ha helt andra intressen än de i ens egen ålder. Man blir lätt ensam då eftersom samhället är så åldersindelat.

Men ingen psykolog du har träffat har alltså föreslagit att du ska bli utredd för något? Det tycker jag är lite märkligt, för visst borde det finnas ett namn på att man liksom fastnar lite i utvecklingen på väg mot vuxenlivet, som du känner att du har gjort.

Vet flera som är som dig, men de "fastnar" lite senare. De är 30åriga 18 åringar.

 

Vad menar du med: fastnar lite senare ?