26 år och befinner mig i en livskris
Jag har ett problem, som jag inte vad om det faktiskt är ett allvarligt problem eller bara mina tankar som rör ihop det och "hittar" på obefintliga problem.
Lite kortfattat om mitt liv - 26 årig tjej som alltid älskat och fascinerats av barn. Alltid praktiserat och sommarjobbat på förskolor. Alltid varit barnvakt och hjälpt till att ta hand om min 10 yngre bror när han kom. Erbjudit att vara barnvakt åt mina småkusiner med nöje osv. Har alltid haft i bakhuvudet att jag nog kommer att arbeta med småbarn senare i livet.
20 år var jag när vi bestämde oss för att NU ska vi försöka få barn. Båda fast jobb och körkort. Jag hade inga planer på att arbeta på mitt jobb länge, men det funkade då. Längtan efter barn var större än att ha ett välbetalt och trivsamt arbete. Vägen till ett barn blev lång och smärtsam. 3 missfall fick jag tätt, sedan ett utomkvedshavandeskap där jag höll på att missa livet då det upptäcktes sent och fick akutoprera bort min ena äggledare. 4 månader senare blev jag gravid med min son, som snart blir 3 år. Fick ta trombon och progesteron under graviditeten för att behålla fostret. Det var en turbulent graviditet med mycket oro, smärta i kroppen och kraftigt illamående. Förlossningen som slutade i akut kejsarsnittet var också turbulent. Nog om det, ut kom han frisk och vi är överlyckliga över det och vårat familjeliv.
Tiden gick och jag började jobba igen efter att ha varit hemma med sonen ca. 2 år. Gick tillbaka till mitt jobb jag hatade. Livet blev inte jättekul här. Längtan efter att göra nånting annat, viktigt och mer lärorikt blev så stor. Ska jag plugga finns det bara förskollärare. Jag hatar matte och allt vad det är, så det utesluter ju många utbildningar.
Längtan efter att kunna söka till utbildningen var stor och jag var jättetaggad. Nu ska jag få lära mig om saker jag tycker är intressant, pedagogik, barnlära, anknytning osv.
Nu är det 2 veckor kvar till utbildningen startar och jag har börjat få panik. Tankar som jag inte haft innan har dykt upp. Kommer jag orka med mitt egna barn nu? Kommet han försummas för att jag kommer va så trött efter jobbet efter att ha tagit hand om andras barn, mitt barn är ju det jag vill ha min energi till. Jag är rädd att utbildningen kommer vara mycket roligare och intressantare än själva yrket sen. Vi vill gärna ha fler barn om några år om det går, men hur ska man orka det närmar jobbar med barn hela dagarna?
Samtidigt kommer jag inte på något annat jobb jag är sugen på. Tänket ibland att blir det för jobbigt får jag söka nåt lagerarbete, men man blir säkert helt slut av det med?
Ursäkta lång text, kände att det ändå va relevant att berätta lite bakgrund. Kan någon vänlig själ hjälpa mig? Skapar jag problem i förväg helt ionödan? Är jag överdriven som blur ledsen av tanken att jag inte ska ha ork/tålamod/lust till mitt/mina barn efter en tuff dag på förskolan?
Vad tänket ni när ni läser det här?