Att känna sig tagen för given av sin partner

Får gissa att om den hjälpte så konstaterade att ni har väldigt olika språk? Har du några varianter som känns helt meningslösa för dig? Är det fortfarande saker du skulle komma ihåg och komma dig för att göra för en partner som föredrog just dem? Även om du har jättemycket omkring dig? Alltså saker som inte kommer dig att göra naturligt och automatiskt alls då det känns meningslöst som känslomässig uppskattning om någon gav dig.

Problemet är ju oftast att man ger det man själv vill få fast det kanske är något som inte ger partnern något.

Har ni dessutom pratat olika språk så många år är det ju vanor inblandade som knappast ändras direkt, det brukar ta tid och vara svårt att ändra långvariga vanor.

Sen kan det ju visst vara så att han faktiskt tar dig för givet och där kan ju bara du själv välja om han har rätt i det så tillvida att du kommer stanna ändå. Eller att du accepterar att det är likgiltigt för honom om du stannar eller ej om det är så illa.

Parterapi är oftare en konstruktivare väg att gå än att regelbundet gnälla och beklaga sig om partnerns beteende och hoppas det ska ändra sig från det (gör det mycket sällan)

Men poängen är att det tar tid att ändra vanor, väldigt mycket tid och motivation oftast och är det dessutom något som inte kommer från en själv att vilja brukar det gå ännu trögare. För dig är det naturligt att automatiskt göra det du vill, men för honom är det ju uppenbarligen inte det. 

Ger han dig av det som är hans "språk"? Eller förväntar han sig bara att få det? Om han ger av det ofta (även om du inte får ut mycket och uppskattar det) så är det inte att han tar dig för givet, utan troligare mer att det faller ur och det är mycket annat i huvudet. Men om han varken ger av det du vill ha ELLER det han skulle vilja ha, pja då är det kanske inte så viktigt för honom att fortsätta. 

Är det så att han faktiskt verkar bry sig även om det är på fel sätt och det snarare är att han verkar glömma av och bli distraherad så kanske det är en idé att försöka med parterapi och att strukturerat jobba med det. 

Kanske är lättare att förstå hur knepigt det kan vara att förändra vanor om man tänker på någon som försöker banta, börja träna eller sluta röka etc. hur ofta det blir bakslag efter en ganska kort tid redan, och är det dessutom någon annan som försöker få denne att göra dessa förändringar än ett upplevt eget behov att göra förändringen, ja då brukar det sällan bli mycket av det alls.

Den enda lösningen är att du tar energin som du offrar för relationen och istället lägger den på dig SJÄLV. Köp blommor för dig själv. Unna dig ett frisörbesök, nya kläder, mat att njuta av. Uppvakta dig själv.

Hans kärleksspråk är fysisk kontakt, han ger i form av att han vidrör mig lite mer samt vill ha sex oftare än jag (eftersom min lust bir som bortblåst när jag känner mig såhär obekräftad). Men särskilt fysiska är vi inte med varandra när vi inte har sex. Det är inte så att han jobbar järnet på att ge av sitt kärleksspråk.

Det är ju ingen lösning? Då låtsas man ju bara att man är singel, hjälper knappast för att laga förhållandet.

Det finns grader i helvetet. Som det är nu så har ts outsourcat stora delar av sin självkänsla till sin partner och han ger inte "tillbaka" det hon behöver. Det betyder inte att det är något fel på någon av dem. Den energin som ts nu lägger på att bli besviken på att bli tagen för given kan hon istället lägga på att göra sig själv glad och älska sig själv. Att vara singel är något helt annat.

Min sambo är inte heller så bra på att visa det på det sätt som kvinnor oftast önskar (som lite vardagslyx när det inte är någon vanlig firardag). Men han är rätt fysisk utan att det betyder att han vill ha sex och han gör vardagssysslor som han vet att jag ogillar lite extra.

Han meckar också med min bil (bromsar och andra mindre jobb) för att spara pengar åt mig (vi tjänar båda bra så det är inte för att vi måste göra det själva för att klara oss). Vi har dessutom inte gemensam ekonomi när det gäller bilar (bara hus, tomt, barn, mat etc) så han får bara merjobb men inga pengar.

Och dessa saker ser jag som tecken på uppskattning utan att för den sakens skulle bli överraskad med blommor eller vad det nu kan tänkas vara. Så innan man blir för bitter kan det vara bra att tänka på om partnern gör praktiska saker åt dig/er där han vet att du gärna slipper? Och inte för att du tjatar/ber om det.

Den enda lösningen är att du tar energin som du offrar för relationen och istället lägger den på dig SJÄLV. Köp blommor för dig själv. Unna dig ett frisörbesök, nya kläder, mat att njuta av. Uppvakta dig själv.

Jag märker det när hon säger vad som helst till mig, och beter sig hur som helst mot mig.

Respektlöst beteende.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, det har hon aldrig hört talas om.