Gnäll om ingenting för alla dansar omkring

Filosofisk tråd om dejting. Been there done that. För lite fokus på trådens "spår", dejtat ett tag och funnit mig själv vilsen alltför ofta. Tappat målet i livet under dejtandet men tränat rejält samtidigt för och "passa in" på dejtingsidornas tvättbrädor och ändå känns hela alltet som något utan mål.

Nu känns det mest som att jag "sweper" för att samla beundrarskap, skitkul när tjejer (ja jag är karl) initierar konversationer å i sedvanlig ordning motsatta då de "plötsligt" försvinner/ej svarar (mest gnäll från mig på sistnämnda nog, alla kan inte älska en). Slutat växla messenger etc å propsar på telefonnummer enbart om de är seriösa, kännts bra så långt ial.

Nu till största gåtan... Jag är oskuld, har problem med att göra närmanden och läsa signaler. Haft 2 st dejter som "pushat" mig rätt så på men själv inte nappat / velat (känns på nåt vis desperat/mållöst?). Kännt ångest efter och börjat funderat. Nej jag har inget driv mot herrar dvs gay känslor.

Däremot de tillfällen då det är lekfullt och faktiskt känns kul mår jag verkligen bra MEN dejting känns liksom lite för mycket "grå vuxen" attityd liksom kärleken är på något definerad på förhand?

Min lösning hittills för att må bra överlag efter diverse dejter är och räta upp fokuset och målet mot något, ex bli duktig på mtb, springa med löpar klubbar etc. På så vis känns allt dejtande nästan som slös med tid men det ger mig ändå perspektiv på mig själv och mina mål i livet.

Nå, jag överlåter er här att lägga in era egna tankar på hur ni upplevt dejting efter en viss tid. Kanske nån här tröttnade ur på rasket och satsade helhjärtat på sin livs hobby eller gav in sig självt på en random dejt till slut bara.

Peace out n good night :)