Dålig självkänsla
Jag har alltid varit ensam. Har aldrig haft någon nära kompis. Idag är jag 45 och skulle vilja komma bryta ensamheten, men jag tror att den där självkänslan sätter käppar i hjulet. Vågar inte riktigt ta nya kontakter.
Min bakgrund är den att jag hade lite udda föräldrar. Vi bodde i ett medelklassområde och de sågs nog som kufar, och jag fick nog också den stämpeln. Hundar var deras passion och allt annat spelade mindre roll, såsom att sköta ett hem, vara ren & fräsch personligt och vårda de sociala kontakterna. De hade inga kompisar så det var aldrig folk på besök, eller besökte andra. Vi umgicks bara med varandra.
Därför har jag alltid känt ett socialt utanförskap. Konstiga kläder, tjock och "blyg". Skriver inom citattecken då det var vad andra kallade mig, men det var mer en osäkerhet inför sociala situationer.
Att alltid vara ensam, inte bli sedd eller känna sig omtyckt och älskad svider och gör inte gott för vare sig självkänslan, vikten eller utseendet. Det blir en ond cirkel.
Jag vet att det bara är jag som kan ta mig ur detta, men jag känner att jag inte riktigt vet hur. Har försökt lära känna folk och få kompisar genom jobb, skola och kurser, men det har inte gett något resultat. Jag har trevligt med folk på jobb, men folk verkar nöjda med det. Ingen vill bli bekanta på något seriösare plan.
Hur kommer man vidare? För jag vill inte gilla läget...
