"Empty nest" syndrom. Har du drabbats?

Det kan man lugnt säga! En utflyttad för studier på annan ort några timmar bort och den andra är snart där också......

Trots att det gått ett år sedan den äldsta flyttade så är det fortfarande fruktansvärt. Hur ska det gå när jag blir själv vet jag inte Har dessutom separerat ganska nyligen, så barnens flytt innebär en total ensamhet i hushållet.

Tycker även att det är/var jobbigt redan när de blev tonåringar och inte längre ville hitta på saker tillsammans (annat än på deras önskan och villkor). 

På något sätt känns det som att livet är slut när barnen flyttar......

Kram till TS och alla andra som upplever detta <3

De tips jag kan komma med är att hitta roliga, meningsfulla aktiviteter att fylla livet med. Pyssla om dig och ta hand om dig extra när du är mer låg än vanligt. Om känslorna är svåra att hantera, hitta någon att prata med, en terapeut tex.
Om barnen flyttat längre bort, chatta/facetajma ofta om det är ok för dem, speciellt i början när det känns svårast.

Ja, precis! Så känner jag också.

Och jag kan också uppleva att det inte är helt accepterat att känna på det viset.

Jag möts ibland av kommentarer som "Jamen skärp dig! Dina barn är ju inte döda, de bara flyttar hemifrån". Eller "Var glad att du överhuvudtaget har kunnat få några barn" (vilket jag givetvis ÄR väldigt glad för!).

Inte nog med att jag mår dåligt, jag ska dessutom skämmas för att jag mår dåligt....

Min mamma berättade (många år senare) att hon hade gråtit varje dag i över ett år efter att jag flyttade ut när jag var 18. Jag är yngsta barnet och vi står varandra nära. Hon blev mamma i tonåren, så ett liv med barn var allt hon kände till. Det är klart att man får vara ledsen och känna sorg att ett stort kapitel i livet är till ända! 

Det kanske hade hjälpt om hon hade haft en make, men ibland är det som det är. 

Kram till dig TS!

Det kunde varit jag som skrivit trådstarten! Vår äldsta son flyttade 10 mil för studier förra hösten. Vår yngsta pojke tar studenten nästa år och kommer med all säkerhet att flytta han också.

Förra hösten var fruktansvärd. Jag kunde inte gå in i hans rum utan att drabbas av stora gråtattacker, vi var tvungna att ha den dörren stängd.

Jag fick ångest av att se hans stol tom när vi åt middag. Det var hemskt.

Nu är det bättre men sorgen ligger precis under ytan. Hur det ska bli när lillen flyttar vill jag inte ens tänka på.

På samma sätt som man rustar sina barn att bli självständiga och självgående så måste man göra samma jobb med sig själv.

Även om man är förälder får man aldrig glömma bort att prioritera sin egen självständighet och att vara vuxen. Det hjälper dig den dagen barnen flyttar hemifrån och man slipper den förlamande känslan av att livet är slut när man ändå har ett aktivt och pågående liv. Självklart kommer man att sörja men på ett annat sätt som är hanterbart.

När mina två äldsta flyttade hemifrån var jag pirrigt förväntansfull och bubblande glad och kändes nästan som en högtidsdag. Vi firade i flera veckor och det var så häftigt att få vara med på ett vuxet sätt och mer vara kompis när hemmen skulle inredas och jag nyfiket gick omkring och kände mig stolt över deras egna val och vilja i deras hem. Jag hade inga problem med att inte lägga mig i. Det var nu jag skördade mitt slit som uppfostrande förälder. Mission complete.

Visst känns det i hjärtat att hemmet bara innehåller minsta barnet numera och visst saknar jag mina barn varje dag men det blir också en annan dynamik mellan oss och det känns spännande.

Tack för era svar. Det känns alltid skönt att veta att det finns någon som förstår.