Blir aldrig respekterad

Jag tror att du måste utgå från dig själv och förändra dig själv i första hand.
För som bekant kan du aldrig ändra på andra, bara sig själv.
Kan det vara så att du är lättkränkt?
Jag tror att du skulle må bra av att träffa en psykolog eller liknande.

Älskar och accepterar du dig själv, alla sidor av dig 100 %?

Sätt bra gränser för dig själv, och och flytta inte gränserna när andra tycker på ett annat sätt, känns efter i magkänslan vad du mår bra av och var dina gränser mot andra ska vara.

Gör saker du mår bra av.

Värderar du dig själv högt, så som du är värd då gör andra det också:)

Försök bygga upp självkänsla med hjälp av exempelvis psykolog. Gör slut!  Försök alltså att stärka dig själv oberoende av relationer till andra, så att du när du går in i en ny relation, eller bygger nya vänskapsrelationer- har mer självkänsla och tar dig själv på mer allvar. När du visar att du respekterar dig själv kommer andra ha svårare att sätta sig över dig, eller nedvärdera dig.

Viktigt att jobba med dig själv UTAN den här mannen. Han kommer inte ändra sig, så ditt jobb med dig själv kommer gå väldigt segt, och kanske inte ens ge någon inverkan överhuvudtaget- om du fortfarande är tillsammans med honom.

Nej, jag är verkligen inte lättkränkt. Det är lite för dyrt med psykolog just nu, och vc har ett halvårs väntan på kuratorssamtal.

Tack för tipsen! Jag tror att eftersom jag aldrig fått det med modersmjölken så har jag svårt med gränser. Har ständigt blivit kränkt som barn och ungdom så min förmåga att sätta gränser är svag och det verkar som om folk ser det.

Du har rätt i att han bromsar min petsonliga utveckling. Men jag kan inte lämna just nu. Det är en boll i rullning.

Det är svårt att lära sig men det går såklart. Börja med små saker t ex:

Nej, jag vill inte äta köttbullar till middag, jag vill ha lasagne när sambon frågar.

Jag vill äta på restaurang x när arbetskamraterna föreslår y.

Jag vill se filmen X inte Y när kompisarna frågar vad ni ska se på bio.

Det vill säga börja i liten skala så blir det lättare och lättare att säga ifrån även om stora saker sen.

Tyvärr så är det även så att det hjälper inte att vara snäll för att få respekt. I en perfekt värld skulle det vara så men det är snarare så att ju bitchigare man är ju mer respekt får man så träna på att inte någon trampar på dina gränser.

Om sambon inte lyssnar när du pratar med honom och frågar vad du sa så säg det inte igen. En gång räcker och lyssnar han inte så strunta i att dra det igen. Bortsett förstås om han står med hörselskydd och borrar i väggen medans du försöker prata med honom.

Samma här, jag jobbar på det med. I relationer blir det att jag tänjer på gränserna så tillslut tappar jag bort mig och lever ett liv jag inte alls mår bra av. Men nu är det slut med det har jag bestämt :)

Det här verkar inte bara vara ett problem med din man, då du upplever det i många av dina relation, eller? Kanske är det ändå inte en dum idé att jobba på det i din relation till honom, då han ju verkar älska dig och du ser många andra goda sidor hos honom. Klarar du av att lära dig sätta gränser och vinna respekt med honom så kan det spilla över till andra delar av ditt liv (eller i alla fall ge dig lite övning i hur man har mer ömsesidigt respektfulla interaktioner).

Den första delen är att du måste respektera dig själv. Det är väldigt svårt att sätta gränser för andra om man själv inte är trygg och har en uppfattning om ens eget egenvärde. Men låt inte det stoppa dig på vägen - fake it until you make it - läs på om assertiveness och olika tekniker man kan använda sig av för att folk ska lyssna bättre.

Kommunikation är den andra komponenten. Din man är inte en tankeläsare och för att han ska förstå hur du känner så måste du kunna kommunicera det på ett sätt som han kan ta till sig. 

Kanske kan ni arbeta ut några strategier för att få vardagen att funka lite bättre medan ni jobbar på de större grejerna. Kanske att ni har ett särskilt tecken för när det är något viktigt som avhandlas och som kräver fullt fokus? Eller att din man kan få be att få en minut på sig att samla ihop sig innan ni talar? Eller att ni avsätter en liten stund att prata ostört varje dag. Eller har en gemensam dagbok som ni skriver i dagligen?

En sista tanke: det är inte så att din man håller på att bli lite lomhörd? Det kan vara svårt att hänga med i samtalet då och det kräver mycket mer energi. Många försöker dessutom dölja och kompensera av olika anledningar vilket gör det än mer utmattande.

Jag har själv lite likadant... Skäms över att erkänna det men är lite av en "people-pleaser", snäll och har speciellt förut varit livrädd för att inte bli omtyckt.

Vet inte om jag törs berätta mer men jag lider med dig ts, du är inte ensam!!! <3