Min mamma är självömkande och missunnsam

Säg eller skriv till henne att du behöver en paus. Förklara sakligt och kortfattat varför. Tala om hur lång paus du behöver. Ingen kontakt alls. Ta bort henne från facebook . Be henne att ta kontakt med vårdcentral för samtalsstöd
Kanske får hon en tankeställare
Efter pausen kan du se hur det blev och fatta beslut om brytning efter det

Jag har gjort det flera gånger redan men får sådana skuldkänslor och hon är bra på att utnyttja det också och vända det hela mot mig.. Jag vet inte heller hur jag skulle kunna leva med mig själv om hon dör och jag valde att säga upp kontakten med henne.. Känns inte som att det är den vägen jag vill gå..

Det går inte att diskutera med sådana människor.
Det är ingen idé att hetsa upp sig eller delta i ett bråk.
Låtsas som du inte hört pikar eller anklagelser.
Byt samtalsämne.
Lägg på luren/gå därifrån om det håller på att spåra ur.
Du behöver inte ta ansvar för hennes liv. Du kan bryta kontakten om det blir för jobbigt, men försök träna dig på att inte ta åt dig av det hon säger.

Går det att upprätthålla kontakten, tex genom ett telefonsamtal en gång i veckan utan att gå i polemik med henne så att det blir bråk? Kan du bestämma dig för att du bara lyssnae och hummar i tio minuter oavsett hur mycket "onödigt" hon klagar?

Om du håller hårt på det och är förberedd på hur samtalet kommer bli så du inte blir besviken, kanske det går att hantera?

På FB kan man lägga in så att man inte ser en persons inlägg utan att behöva avfölja.

Jag tror det bara är att låta tiden rulla och ha kontakt så sällan som ditt samvete tillåter dig. Undvik småtjafs, hjälp henne om det är något hon verkligen behöver hjälp med, men annars, håll det på en så neutral nivå som möjligt, utan att bryta kontakten. 

Det är så svårt när människor inte vill ta den hjälp som finns utan bara gnäller och skyller på andra. Eftersom du försökt med olika saker flera gånger så är det nog tyvärr så här hon kommer fortsätta sitt liv. 

Vad handlar era bråk om?

Om allt möjligt, småsaker. Ofta är det bara så att hon missförstår/uppfattar det jag säger som något negativt/hånfullt.

Allt detta har jag redan gjort tidigare, men hon tar inte emot hjälp, hon ändras inte och mina skuldkänslor gör att jag går tillbaka. Vill ju egentligen inte bryta kontakten med henne men jag vet inte hur jag ska hantera det. Antar att mina känslor grundar sig mycket i mitt eget trauma och upplevelser jag haft när jag vuxit upp med en sådan mor; som gjort att jag har skämts och känt mig annorlunda som haft en sån arg och på ett sätt frånvarande mor (min pappa finns inte med i bilden). Kanske är den ändan jag ska börja i snarare..

Vi talas vid betydligt mer sällan än en gång i veckan. Vi kanske pratar en gång varannan månad. Skriver mestadels. Försöker hålla det kort och följa det som du säger, men även när hon faktiskt försöker vara snäll och håller sig lugn så känner jag en sån ilska och irritation inom mig. Tycker det känns så falskt. Vet att det inte kommer vara långvarig. Som att hon har förbrukat sina chanser. Vet inte hur jag ska bli fri dessa känslor..

Du kanske själv behöver en psykolog?

Hur lång var pausen?

Hej TS!

Tyvärr låter det som din mamma är narcissist. Och en extra negativ sådan.
Och då är det precis som du säger att hon är oförmögen att se sitt eget (negativa) beteende.

Har kan du inte göra nåt för att få henne att ändras. Däremot kan du välja begränsa hennes åtgång till din tid och energi.

Du har faktiskt ditt liv att leva och det är dags att sluta låta henne suga din energi så fort hon känner för det. För det är det hon gör.
Narcissister är de värsta sortens energitjuvar tyvärr och när de är ens familj och du ändå till viss del måste träffa dem (ifall du inte bryter helt) så är det bästa att hålla dem kort. Börjar hon gnälla, avbryt och säg att du inte orkar lyssna nu eller att du måste gå.

När hon märker att hon inte kan nå dig och stjäla din energi så kan det ta fyr, var beredd på det. Du kan bli klandrad för att vara egoistisk och kall och hon kommer ta på sig offerkoftan än värre. Gå inte på detta spel. Det är för ge dig dåligt samvete. Ofta tänker dock narcissisten på fullt allvar när den får "nej" att personen som säger emot är egoistisk och illvillig.

Är du redo att ta åtgärderna och konsekvenserna du får om du förändrar ditt beteende mot din mamma?
För det kan bli tufft i början men det blir en vinst för dig om du orkar stå på dig.

Läs gärna om narcissistiska föräldrar/narcissister och ta gärna stöd från en bra terapeut som du känner du kan ventilera med. Detta är en process som kommer vara till fördel för dig, men du behöver vara stark :).

Lycka till 

När det gäller FB, kolla inställningar hur du kan begränsa henne och det hon kan se och kommentera.

..förstår att du kanske behöver hjälpa henne med vissa saker, men du behöver inte stanna och lyssna på gnället. 
Har hon inte någon form av boendestöd från socialtjänsten med vardagssysslor ifall hon inte kan röra sig så mycket? Du är ju inte hennes vårdare ändå?

Om de pratar varannan månad så är det väl inte den rollen ts har?

Vill tillägga med att jag inte menar det som kritik att du kanske själv behöver en psykolog. Jag har själv vuxit upp med en mamma som misshandlade mig, det tog många år innan jag kunde förhålla mig till henne och allt som hänt. Jag har fortfarande kontakt med min mamma, men idag är hon allvarligt sjuk och kommer troligtvis inte leva mer än 6-7 år, så nu finns inte utrymme att direkt förändra vår relation, konfrontation eller att gå in på djupet, då sjukdomen drabbat hjärnan.

Vad jag förändrat är min egen syn på mamma och på hur hon kan få mig att må. Ytterst sällan kan hon få mig att må dåligt idag, jag har distans till henne fast inom mig själv, eftersom jag tänker att hon troligtvis inte kan bättre utifrån sina förutsättningar, att vad hon känner och tycker definierar inte mig som människa.

Det har nog delvis min psykolog hjälpt mig med, delvis att jag själv är äldre idag.

Hej! Tack för att du har tagit dig tid till att försöka hjälpa mig i detta, det uppskattar jag verkligen. Jag måste dock säga att jag inte tror som du om att min mamma är narcissist. Min mamma hatar sig själv och mår dåligt och vill nog inte såra någon egentligen, men hon förmår sig bara inte att göra annorlunda på grund av sin bittra grundinställning till världen och hennes omgivning. Jag tror att socialfobi är en orsak till att hon alltid kommer med ursäkter när hon blir utbjuden till exempel, det är något jag själv har och känner igen mig i.

Jag tror att jag kanske vinklade inlägget lite fel, men det är inte min mamma som jag vill ?råda bot? på utan snarare min inställning gentemot henne. Jag vill inte behöva känna mig ledsen och arg så fort jag tänker på henne eller är i kontakt med henne. Jag vill kunna acceptera att hon är som hon är och att jag inte fick den kärlek som jag så gärna önskade att jag fått. Jag har full förståelse för att min mamma är som hon är egentligen, vem hade inte blivit bitter av att ständigt gå runt och ha ont liksom? Jag känner så mycket empati för människor som har liknande livssituation - men bara för att det är min mamma så är det som om jag inte kan känna det. Jag blir bara arg och ledsen istället.

Usch, jag beklagar det du varit med om och att din mamma nu är så sjuk. Jag gläds dock av att du fått hjälp och att du nu känner att du kan förhålla dig till henne på ett helt okej sätt. Det är nog precis det som jag också önskar att jag kunde. Min mamma har ingen dödsdom men lever knappt ändå. Och jag förstår att det hela i grund och botten handlar om mig och inte mamma. Jag kan inte ändra på henne och jag måste bara lära mig att acceptera det. Och jag kan inte ändra på det förflutna heller. Jag känner ju precis lika gentemot min mamma som min mamma känner inför allt i livet - bitterhet. Det är en hemsk känsla och jag önskar precis som du säger att jag kan ha distans till henne fast inom mig själv, och inte behöva ha så starka känslor kopplat till henne. Så ja, du har nog absolut rätt i att jag också skulle behöva en psykolog.

Åh, jag förstår, ledsen jag missförstod! Tack för att du klargjorde :)
Det låter svårt både för din mamma och dig men det låter också som du har bra insikt i problemet. Det låter som du har accepterat att hon är som hon är.

Klart man kan bli irriterad på familjen, det är annat än en främling, man är så tajt. Då du ändå träffar din mamma då och då, kan du hålla dig mer distanserad om hon går in i bitterheten för mycket? 
Distrahera hennes mörker på något sätt med något ljust istället? Har ni några glada gemensamma minnen att prata lite om eller någon tidning att titta i/program att se på, något att skratta åt?

Kan du begränsa tiden du spenderar/pratar i telefon med henne? Kanske skicka något litet kort med choklad istället som överraskning så hon vet att du bryr dig utan att du behöver sticka dit ifall du inte känner för det?

Har du något bollplank typ terapeut som kan ge bra råd i hur du kan komma vidare så du inte dräneras och känner dig så ledsen/arg?

<3<3<3