LVU placerade barn och gravid, vågar jag kontakta MVC?
Hejsan på er. Har funderat ett tag på att skriva här, men upplever att många blir dömda och hårt kritiserade för sina val. Snälla ni, jag ber er att ha ett öppet sinne och ha medkänsla, inte döma eller kritisera mina val. De som inte kan hålla inne hårda ord ber jag att inte kommentera. Är väldigt högkänslig och hårda ord tar mycket hårt. Ni som är insatta och vet lagar m.m och riktig fakta får gärna svara, vill inte ha vilda gissningar!
Jag och min man har då två placerade flickor hos socialtjänsten i Ludvika sen snart ett år. Vi har haft det lite jobbigt båda med mående psykisk och fysisk hälsa och det var trasigt i början i förhållandet, jag blev gravid fort och var sjuk mycket och vi blev placerade på utredningshem med första dottern pga att mvc ringde socialtjänsten och berättade att vi behövde hjälp. Då han har barn placerade sen tidigare hos den socialtjänsten med en annan kvinna så ville de utreda min förmåga. Vi klarade den och fick först insatser pga att de såg att vi båda hade sjukdomar och lite svagt nätverk och ville stötta oss i att behålla den goda anknytningen till dottern. Men de som kom hem tyckte att det inte fanns något behov av dem så dem sa på sipmöte att de här föräldrarna behöver ingen hjälp.
Sen blev jag gravid igen fort och blev återigen sjuk. Det var mycket stress runtomkring med folk som bråkade, min mans sjukdomar, ekonomiångest då han inte hade jobb och hade sjukersättning, vi grälade ibland. Jag hamnade i depression efter förlossningen med andra barnet och sov inte på en vecka, de misstänkte amningspsykos eller deprission då jag betedde mig märkligt och aggressivt åt och lade in mig på BB igen en natt. Jag fick sömntabletten zolpidem utskriven och gick åka hem. De skrev akutremiss till psykiatrin då jag gått där men de tog inte emot mig och jag blev bollad mellan vårdcentral istället som vägrade ta emot mig. Sen fick jag remiss hos psykiatrin men då tappade jag förtroendet, blev sen mer deprimerad och hade konstiga tankar om att min nyfödda skulle skada sig, jag skulle tappa henne eller nån skulle skjuta henne. Jag upplevde en konflikt mellan min syster jag nyss fått kontakt med på över 20 års tystnad, hon sa upp kontakten igen. Sen dog min morbror. Min man fick jobb och jag var ensam hemma med två barn och inget nätverk.
Någonstans hände det något, jag orkade inte mer och tog då kontakt med psyk och socialtjänsten och berättade då om hur vi haft det i början. De satte mig då på skyddat boende mot min vilja, sen skickade de mig på utredningshem. Jag bad om att få hjälp av psykiatrin för jag mådde jättedåligt och orkade verkligen inte med en utredning nu, ingen lyssnade. Jag failade pga utmattning då jag är utbränd sen tidigare men utredningshemmet skrev dålig anknytning. De ljög massor i utredningen om saker jag gjort och att vår yngsta skulle vara underutvecklad. BVC och BVC läkare sa emot allt men socialtjänsten vägrade lyssna på dem. Även dagiset vår äldsta gick på innan utredningen sa att allt var bra och barnet var tryggt med oss men de vägrade lyssna.
De utredde sen vår förmåga tillsammans och skulle göra det i tre veckor men det var som att de letade fel och stod och smög utanför toadörrar för att tjuvlyssna om barnet grät. Sen avbröt de utredningen halvvägs i den och ljög för socialtjänsten om att min man hotat att ta barnen och avvika, därmed tog de omedelbart omhändertagande och sen LVU. De sa att vi skulle få välja mellan sol och LVU men sen valde de LVU b a kom våra ryggar.
Barnen har nu bytt hem två gånger. Först fick vi träffa dem en gång i veckan men då vår äldsta var då ledsen, grät och ville hem hela tiden på umgänge och telefon så lär de barnen flytta till ett annat hem för det gamla hemmet kunde inte hantera henne och iomed flytten vägrade låta oss träffa dem på 5 veckor, skyllde på att barnen var ledsna och det bekräftade dålig anknytning???
Sen fortsatte dem begränsa till en gång i månaden för det var tydligen praxis vid LVU och påstod att barnen var i obalans efter umgängena och det berodde på oss, som att det var vårt fel. Nya hemmet spädde bara på, barnen var i obalans i en eller två veckor efter umgängena. Hemmet vägrar ha direktkontakt med oss, allt går via socialtjänsten. Vi har hur bra anknytning som helst, men det som står i utredningen är deras lag.
De satte i vårdplanen att vi måste reda ut vår ekonomi, han måste reda ut din hälsa för de menar att det är skadligt för barnen med en pappa som är på lasarettet hela tiden. De menade på att jag inte var kapabel att ha barnen själv pga mitt mående så allt hängde på honom. Att jag var tvungen att bli utredd hos psykiatrin och få hjälp med att kunna strukturera en vardag för barnen. Det bestämdes att vi skulle ha samverksmöten mellan mig, soc och psykiatrin och stämma av så det gick framåt för mig. Det här krävdes dom steg 1 för att gå vidare till steg 2 med insatser.
Så jag gick dit och öppnade mig, lät dem läsa utredningen. Det visade sig att psykiatrin stod på soc sida och uppmuntrade soc att begränsa umgängena. De vägrade sen säga till soc att jag gjort framsteg och sågade mig helt genom att säga att jag inte var redo att ta hand om barnen, jag satt bara hemma isolerad av min man och behövde massa stödinsatser för att fungera. Det kom som en chock då de inte sagt detta till mig. Det använde givetvis soc för att fälla mig.
Nu har vi flyttat till ny ort, klippt med alla som bråkat och ställt till (vilket var flera) börjat om. Min man har jobb och tjänar mycket pengar. Han har visserligen behov av sjukbesök men har spärrat journaler och läkarna skriver inte ut saker om det är något socialtjänsten kan reagera på, sjukdomar dvs. Jag mår betydligt bättre, vi har nu ett stabilt förhållande och bråkar inte då vi båda mår bättre, jag är inte deprimerad och har gått flera månader utan psykiatrikontakt då jag stått i kö och mår bra, jag åt sömntabletter tidigare och värktabletter för nervsmärta men har slutat med allt. Jag väntar på nykontakt i september på psykiatrin. Men pga det svek från förra psykiatrin kommer jag inte våga öppna mig.
Vet inte hur det ska gå om socialtjänsten kräver möten med psykiatrin och mig när jag inte litar på psykiatrin längre,och soc i princip lagt allt ansvar på psykiatrin att "fixa mig". Kommer nog bara säga att jag mår bra och bara vill få hem barnen.
Nu är det så att jag väntar barn igen. Min man har haft mycket hälsoproblem med sin pung och det har varit en tidsfråga innan de skulle ta bort den. Så vi bestämde att det här är sista chansen att få mer barn, och mycket riktigt nu kan vi inte få fler barn då han blev steril pga problemen, men vi hade pratat ett tag om att vi ville ha fler och jag hann bli gravid igen. Nu har jag dock inte vågat gå till mödravården av rädsla att mvc på något sätt skulle kunna se att vi har placerade barn. Men kan väl mvc bara se mödravårdens journaler från Ludvika, inga andra journaler som psykiatrins journaler!? Jag har dessutom journalspärrar. Varit så otrolig för vad man skulle säga och rädd att socialtjänsten skulle märka det och anmäla (vi träffar ju dem hela tiden pga umgängena) att jag varit nästan paralyserad. Men nu är de på mig att jag behöver skriva in mig, dels för att få remiss till att göra stora ultraljudet (är i vecka 17) dels för att jag hör till specialistmödravården pga tidigare blodproppar och moderkaka dom slutar fungera.
Ska man gå dit och ljuga och hoppas på det bästa? Det enda som bör stå på första barnet är att vi var på hem pga min mans placerade barn men vi klarade den. På vår yngsta kommer det stå att vi klarade utredningen på första så man gjorde aldrig någon utredning på henne. Det här som hände sen förra sommaren står ju inte i mödravårdens journaler. Så det borde vara säkert, eller?
Vi har begärt hemtagning nu och skaffat varsin stjärnadvokat som är specialiserade på hur soc arbetar och vi kommer få hjälp av dem på kommande möten så vi kämpar verkligen. Bara så rädd för att det ska bli något med detta nya liv. Men vi har alla förutsättningar i världen nu!
Ursäkta långt inlägg och en eloge till er som orkar både läsa och skriva! ??