Känner mig patetisk som fortfarande saknar honom..

Vad är det som sticker ut med just honom? Om du jämför med de andra, varför tror du att det är just honom du saknar?

Ni var olika säger du, varför var han den bästa du mött?

Känns som jag är i nåt sånt nu. Vi är olika precis som du beskriver (lugn/temperamentsfull) och jag har också haft det rörigt innan honom. Det var så jobbigt att gå in i den här relationen, var fruktansvärt jobbigt för mig.

Jag vet inte om det beror på mig själv eller oss att jag tvivlar. Om det förflutna fortfarande spökar. Ibland tänker jag det vore bäst att gå skilda vägar. Men är rädd att det kommer bli såhär. Att jag sedan kommer se att det var ett misstag. Att jag aldrig kommer glömma honom....

Han är/var emotionell och djup. Han såg saker och läste mig som ingen annan gjort varken förr eller senare. Idag upplever jag det som att han var den som "lagade" mig igen och gjorde mig till en hel människa efter ett trassligt förflutet med mycket svek och tragik bakom mig. Visade mig att det fanns något annat, typ. Han kämpade och stod ut med så mycket för min skull.

Jag tror idag, när jag är lite mognare och klokare att det var som han sa, att vi kompletterade varandra väldigt bra och det är väl delvis det lugn och den tryggheten hos honom som jag saknar men framförallt skulle jag säga att det är han själ och djup. Jag är själv en extrem tänkare och han kunde verkligen se och läsa det i mig och se känslor och tankar som jag själv inte kunde sätta ord på. Jag tror väl till viss del att det tomrum av det han gav mig som jag inte riktigt hittat någon annanstans är det jag saknar. Jag har som sagt blivit förälskad i andra och har ett bra förhållande idag med en fantastisk man men det är det "där" som jag saknar som inte riktigt finns.

Så allt är bra med den man du lever nu men du saknar ändå "det där"? Är din nuvarande inte djup på det sättet?

Jag tror i vilket fall att det enda är att försöka acceptera... Det kommer väl aldrig kunna bli ni igen?

Herregud..Det är precis som att det hade kunnat vara jag som skrivit detta. Jag befinner mig i samma situation. När han och jag träffades var jag emotionellt otillgänglig. Vi kan kalla honom C. Jag gick igenom en svår kris och hade svårt att ge honom en plats i mitt liv. Försökte hitta fel o hitta en ursäkt att lämna.. Vi valde att fortsätta som vänner.. Sårade honom på sätt jag ej då förstod, men har genom åren av erfarenhet insett mina handlingar och ångrat det djupt. Har för varje år uppskattat tiden med honom mer o mer.. Då han även var min allra bästa vän... Vi hade så jäkla bra kemi...

Har i perioder en enorm saknad av honom och detta enda sedan 2017.

Vid den tiden hade jag träffat en ny och han med. Han hade sitt hjärta krossat när han fick reda på detta.. Och ville aldrig mer veta av mig. Han flyttade iväg till andra sidan av Sverige och satsade på sitt nya förhållande med L..

Det har som sagt gått 3 år sedan han och jag sist talades vid.

Jag var lycklig i mitt nya förhållande och tänkte inte så mycket på C till en början... Men mitt nya förhållande med L tog vändning. L som jag nu var i ett förhållande med tappade masken.. Jag befann mig plötsligt i ett förhållande av pikar, svartsjuka, kontroll, nedvärderande kommentarer... Jag var otroligt olycklig och fick utstå psykisk misshandel varje dag..Tänkte att jag typ förtjänade det efter ha sårat C så mycket..Jag var inte värd mer. Men började tänka på C och saknaden växte sig allt större. Funderade tom på att höra av mig till C och lämna förhållandet.. Men jag stoppade mig själv, ville inte göra fel val dvs. höra av mig av fel anledning för att jag var olycklig. Ville aldrig såra C igen med min velighet..Men jag lämnade förhållandet med L våren 2018.

Under sommaren 2018 var jag på en fest med några gemensamma vänner till mig o C o under den festen fick jag reda på att han gift sig. Min värld gick sönder, känslan jag kände var som en kniv i hjärtat.. Jag hade ju igen börjat tänka på honom och känt saknad.. Men nu hade han flytt iväg från mig. Han hade ju knappt känt den här tjejen 1 år innan de gift sig.

Bestämde mig för att vara singel ett tag framöver var inte redo för att träffa någon. Runt dec 2019 föll jag i en djup svacka av saknad igen från ingenstans.. Började dividera om jag ändå skulle höra av mig till C.. Jag tittade för första gången på hans Facebook sedan 2017 och såg att han fått barn och en gång till föll min värld ihop.. började gråta men jag kunde ändå hitta någon slags lycka för honom.. jag ville ju bara att han skulle må bra egentligen....

Början av 2020 träffade jag en ny kille.. en kollega på jobbet vi kan kalla honom P.. vi dejtade seriöst tills slutet av Juli i år.. Han lämnade mig för han befann sig i en kris o hade distanserat sig ifrån mig - "han visste inte om de va rätt val" bla bla.. Jag kunde känna igen mig i honom...att allt skedde i fel tidpunkt i livet. Jag var ju honom 2017.. Detta uppbrottet gav mig en ny syn på vad jag lät C gå igenom..Jag var hjärtekrossad så klart.. men efter P lämnade mig och vi inte talats vid på 2 veckor så upptäckte jag att jag saknade inte P utan jag sörjde C.....Saknaden har igen växt sig enorm... tänker på honom konstant... Tänker på våra minnen och allt jäkla kul vi hade ihop.

Hade han och jag träffats idag, hade vi haft ett underbart förhållande.. jag är säker på det.  Jag vet att han tänker på mig fortfarande.. Men tänker inte gå in på hur jag vet det här....

Har någon av er saknat/saknar en person på det här viset? Eller är jag onormal som fortfarande tänker på honom relativt ofta efter alla dessa år?

För tio år sedan avslutade jag en relation som hade pågått i två år.. tanken var nog aldrig att den skulle avslutas men det blev så på grund av att jag flyttade. Jag hade en ganska destruktiv tid bakom mig när vi träffades efter ett jobbigt förhållande och det tog tid innan jag vågade landa i acceptansen att inleda något nytt. Vi var olika. Han lugn och trygg och jag har alltid varit temperamentsfull. Han försökte alltid övertyga mig om hur våra olikheter kompletterade varandra till något bra. Skulle säga att han är den personen som tog ner mig på jorden igen. Jag insåg inte förrän ett tag efter vår separation hur mycket min rädsla att binda mig dragit mig ifrån den bästa personen jag någonsin träffat.

När jag insåg det hade han hunnit träffa en ny. Han sa att han aldrig trott att det skulle hända om jag aldrig flyttat. Jag har alltid haft känslan av att jag varit den person i världen som han skulle offra allt för. Idag tror jag givetvis inte det längre..

Idag har han familj. Jag har familj. Jag har varit kär efter honom. Blev störtförälskad i min sambo sen flera år. Men någonstans inom mig bär jag en saknad efter det här exet som känns helt absurd. Det har gått i perioder genom alla år men han kommer alltid tillbaka. Förstår att jag antagligen romantiserar våra minnen. Vi har setts vid ett tillfälle under alla år. Som vänner. Vi pratade om våra nuvarande liv, inte om oss då. Men jag kände så starkt direkt att vi har den kemin vi har emellan oss och jag tror att han kände samma men vi har aldrig hörts igen sen dess.

Jag känner mig patetisk som fortfarande tänker så här mycket på honom. Jag vet inte vad jag känner om det är kärlekskänslor eller bara saknad av den relation och kemin vi hade. Jag tror på det sistnämnda.

Har någon av er saknat/saknar en person på det här viset? Eller är jag onormal som fortfarande tänker på honom relativt ofta efter alla dessa år?