Semester från min tonåring!

Jag är så sjukt trött på min älskade 16åriga dotter! Jag har mina barn på heltid, 16, 13 och sex. Min särbo 11mil bort. Min dotter lever i en kamp av hormoner och något mer. Under nian hade hon 83% frånvaro. Oändliga möten och planer som aldrig ledde vidare. Nu har vi till slut börjat utredning på BUP och hon har kommit in på gymnasiet trots allt. Hon tog igen uppgifterna från nian på 2månader hemifrån och kom in på gymnasiet...helt otroligt.

Men vardagen med henne, hon plockar runt saker, möblerar om, flyttar tavlor, lägger saker överallt, utstöter märkliga ljud. Väcker mig på nätterna för att hon måste fråga något just då. Pratar högt och svårt att vänta på sin tur, reser sig och vandrar runt vid måltider, engagerar sig i enskilda frågor och blir nästan besatt. Just nu är det gängkriminalitet som är ämnet och hon tror att hon skall bli dödad av en invandrare...pust.

Hon växlar humör på sekunder och vi andra hänger inte med. Hennes småbröder och jag går som på nålar ibland, sedan jag slutade bli arg och bara talar lugnt har hennes utbrotts längd minskat men egenheterna blir fler och fler. Hon har många vänner och umgås mycket med dem och där verkar det funka. Men hon tillrättavisar vuxna grannar som stör henne som i ingenting..

När jag arbetar kan hon ringa 10gånger och smsa otaliga gånger, hon måste ha svar på en gång och säger jag till henne att lugna sig blir hon hysterisk.

Någon som har det liknade? Eller har haft?

Skulle behöva lite uppmuntran...