Min dotter har rakat armarna :-(

Min sambo rakade armarna när vi träffades. Upptäckte det efter ett litet tag och blev ärligt talat så förvånad att jag brast ut i skratt! Det har aldrig slagit mig att någon skulle vilja raka armarna tidigare och jag blev mest bara frågande om varför nån öht skulle göra det, liksom? Sen så var jag ganska ihärdig med att det var totalt onödigt under några månader tills hon slutade. Det var väl 6 år sen lite drygt och hon har inte rakat armarna sen dess.

Jag tror ärligt talat de flesta inte bryr sig så mycket när de väl kommer upp i åren men jag förstår om det kan vara känsligt under tidiga tonåren. Då är man väl känslig för det mesta hos sig själv som kan vara avvikande från normen. Man vill passa in. Kanske är det en allmän självkänsla och självförtroende som behöver byggas upp?

Jag hade mörka hårstrån på armarna och rakade det. Nu är det bara fina dun, ljusa hårstrån, så livet är inte över bara för att man rakar armarna.

Varför går du igång så hårt på det? Förstår inte riktigt....

Hej! Jag förstår att du är ledsen och tycker att det är jobbigt, men jag tänker såhär att du kanske ska försöka avdramatisera det hela lite, för din och dotterns skull. Du rakar dig själv under armarna, på benen och bikinilinjen. Om man tänker såhär så är ju fenomenet rakning väldigt vanligt bland svenska kvinnor (jag vet inte hur det är i andra länder) och de flesta som rakar sig mår ändå ganska väl med sitt utseende.

Jag har två döttrar och jag har rakat mig på samma ställen som dig sen jag var i tonåren (minns inte riktigt när jag började). Ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig om att raka mig, och vintertid rakar jag mig inte alls, men sommartid blir jag ändå på något vis medveten om min kroppsbehåring och kan inte låta bli att raka mig inför besök på stranden osv. För mig är det mest en grej jag gör, för att det är normen, jag känner inte att det har med något självhat att göra eller så.

Mina döttrar är för små för att raka sig än men ena dottern som också är blond har väldigt mycket hår på sina ben redan. Jag ser det ibland och tänker (utan att någonsin säga något) att det nog skulle kunna komma att bli en grej som besvärar henne när hon blir äldre. Jag tänker också att eftersom jag som är vuxen har svårt att stå emot normen att raka sig så kommer troligtvis min dotter också att raka sig, det är ju ändå det vanligaste i vårt samhälle.

Men, man kan kanske föra en diskussion kring rakning, varför man gör det osv, så att man väcker tankar kring normer som styr oss kvinnor. Då kanske det finns en större chans att våra döttrar vågar stå emot alla ideal. Eller väljer att raka sig ändå. Men förstår att man inte måste, utan att man har ett val.

Sen finns det en väldigt intressant diskussion kring detta som jag själv funderar på ibland. Jag är feminist och jag vill att mina döttrar ska vara stolta över sig själva, oavsett hur de ser ut, men samtidigt älskar jag att göra mig fin, sminka mig, ha snygga kläder osv. Ibland har jag känt att det inte går att få ihop med att vara feminist, som att man borde vara hårig, osminkad och inte bry sig om mode om man är feminist. Men så läste jag en artikel där en feminist skrev att det är helt anti-feministiskt att tänka så. Att en kvinna ska få göra precis som hon vill. Det är ok att sminka sig om man tycker att det är kul etc. Att man kan vilja göra sig ?fin? samtidigt som man är feminist. Det blir en så lustig grej det där, att man som feminist ska vilja frigöra kvinnan men samtidigt förtrycker man kvinnor som rakar sig, sminkar sig eller liknande. Att vara feminist är för mig att låta kvinnor vara som de vill vara. Rakade eller orakade. Sminkade eller osminkade.

MEN! Med det sagt så förstår jag fortfarande varför du blir ledsen. Man vill såklart gärna att ens barn ska känna att de duger precis som de är, med eller utan hår. Om du känner att din dotter är missnöjd med sitt utseende på ett djupare plan, att hon mår dåligt och att de känslorna försämrar hennes livskvalitet så är det ju absolut ett problem. Men om hon bara rakar sig för att alla andra gör det, då ser jag kanske inte att det är en så stor grej.

Hoppas att det ordnar sig!

Valde förresten nickname:et suck för att det är så tråkigt att vi kvinnor ska behöva kämpa så med våra utseenden, oavsett hur vi väljer att göra med det. Inte för att jag tycker att din fråga är dum TS :)

Oj, blir du förtvivlad över något sånt här kommer du få en chock över vad tonårstiden kan innebära. Varför göra en stor grej av detta?

Förstår du är ledsen, men i och med att hon verkar lida så väldigt mycket av det och att det är på bli retad nivå snarare än "åh jag vill vara fin och sexig" tycker jag nog att du snarare ska försöka hjälpa henne. 
Förklara noga om att hon är fin so hon är och att det inte är ok att folk gör så som att dra henne i håren och se om hon kommer över att det är fruktansvärt då och om det inte är fallet kanske snarare hjälpa henne vaxa bort det så hon inte riskerar än värre om någon upptäcker att hon har stubb på armarna

Vad är problemet? Din realtion är ju extremt överdriven. Ungen mår dåligt av sin behåring och verkar dessutom bli ?retad? i skolan pga den. Hon har löst det med något så enkelt som att raka av det. Menar du att du hellre vill att hon går runt och mår dåligt än rakar sig? För det är vad det handlar om. Du kan tycka att hon borde kunna känna sig trygg och stark som hon är, men det funkar inte så. Människor funkar inte så. Inte ens du. Du rakar dig du också.

Jag hade funderat över vilket förebild jag egentligen är.
Att själv raka sig både här och där men bli ledsen när sitt eget barn gör samma sak är irrationellt och en logisk kullerbytta.

Jobba med dig själv, acceptera dig själv hur du och din kropp ser ut så kommer barnen i mångt och mycket få det med sig.

Ni som tycker att TS överdriver kanske missade att ungen är enbart 11 år? Det här handlar ju om den kroppshets som finns på olika sätt i vårt samhälle, i kombination med flickans självkänsla och självbild. Redan har hon uppenbarligen fått en bild av att det är "fult" med hår på kroppen - tom på armarna.

Men TS, som någon skrev,  tagga ner, visa inte upprördhet eller ledsenhet utan prata med henne på ett neutralt sätt om saken, och sedan behöver ni förstås jobba på att stärka hennes självkänsla på alla sätt ni kan, just för att hon inte ska oroa sig över detta.
Visst, raka armhålor och ben, det gör som sagt väldigt många men om hon inskränker sitt liv för att hon inte vill ha hår på armarna, det kommer att hämma henne väldigt. Det kan leda till att hon alltid går med långärmat, fast hon egentligen inte skulle vilja osv. 

Jga förstår att man blir ledsen för hennes skull, att man som barn måste känna sig "ful" udda eller liknande. Barn kan vara för ärliga eller okännsliga mot varandra. Min dotter har utstående framtänder, det går att korrigera när hon är äldre med räls, men hon var fast besluten att ha det redan nu, nästa vecka har hon fått tid till tandregleringen och ska få räls som nyfylld 8 åring, vilket dom annars aldrig gör (enligt folktandvården). Jag har försökt prata bort det hela och säga att det växer till med tiden, eller fixas när hon är äldre.. du är bara barnet nu. Men hon får komentarer i skolan och det tynger henne, och då har jag sagt att det är klart jag stöttar dig i ditt beslut, det viktigaste är att du är nöjd och triv med dig själv. 

Så mitt råd är att fråga vad dottern vill, om hon är betygd av det nu, så hjälp henne hantera det. Förklara att det kan bli mindre med ålder, och blir det inte det så kan man göra laserbehandling som vuxen så är man kvitt det förgott. Det finns en lösning så bekymra dig inte. Och var stöttande och hjälp henne med rakning, trimmning eller krämer, om det är det hon vill.