Hej!
Om du har så stark barnlängtan tycker jag inte att du ska kämpa emot den.
Vad gör du om du skjuter undan och ignorerar din inre röst och ditt sanna hjärtas väg nu, och senare i livet så är möjlighetens dörr stängd?
Fertilitet styr inte vi människor över, och det finns också livsomständigheter bortom vår kontroll.
Du är vuxen nu, du vill mycket tydligt just det här, nu och inte senare. Jag tycker inte att du ska trycka ner, kämpa emot eller ifrågasätta dig själv som du beskriver att du gör.
Du har ju inte ens börjat med sjuksköterskestudierna ännu. Denna möjlighet till studier och jobb finns också kvar senare, och arbete och karriär är någonting som människan kan kontrollera.
Att ha ett fint yrke och inga barn i framtiden, är en risk med ditt val av väg.
Det är, absolut, endast worst case scenario...
Men jag tycker att du ska satsa på det liv som du vill allra mest först, och lägga till allt extra som du vill till det livet senare, till exempel att bli sjuksköterska. Det tycker jag är det mest logiska.
För man vet verkligen aldrig, och vill du som vuxen ha barn nu och kan få barn nu, tycker inte jag att det finns någonting att tveka till.
Att få barn är inte heller samma sak som att bli bakbunden för livet, utan har man lite tålamod bara några år så kan man lätt plugga sedan, och då har du säkrat din dröm om moderskap och minst ett barn på din livsväg.
Jag får också intrycket att du låtit dig övertalas av en omgivning att just dina önskemål och din dröm är underordnad omgivningens ideer och önskemål? Detta är isåfall fel. Dina önskemål vad du vill göra nu är likvärdig någon annans.
Med skillnaden att det är då DITT önskemål, så då tycker jag att du ska vara på din sida med det, och stå upp för din egen intuition och instinkt i det här läget. Omgivningen har ju inga problem att oförblommerat driva igenom sina eller sitt önskemål.
Istället för att vika dig så lätt, finns alternativet att du verkligen poängterar att hur du och din kille än beslutar, så att det här vill du, det här är din ståndpunkt, det är här du står, det är det här du vill.
Du vill det, och det är därför du har problem med nuvarande upplägg och beslut.
Du ville det redan förra gången, skriver du, då du blev och lät dig duperas och påverkas av ANDRAS vilja i sammanhanget. Vilket du sörjer än idag. För att det gick emot dina egna känslor och önskemål.
Är det däremot så att du verkligen sätter sjuksköterskedrömmen före, så är det absolut det du ska jobba och lobba för. Jag är den första att tycka det då!
Men det verkar det ju inte vara, eftersom du beskriver att du får kämpa mot hela dig själv för att välja så.
Personligen hade jag aldrig gått emot hela mig för att kunna uppfylla någon annans vilja på bästa sätt. Varför ska du göra det, ingen annan gör det ju för dig, iallafall. Så, vem har du då på din sida, när du inte har någon annan där, och du också hejar på den sidan som dessa personerna är på?
Lite tuffa frågor att ställa dig själv, OM det är så, och bara du känner svaren inom dig.
För att förtydliga så menar jag inte att du har rätten att tvinga din partner till det ena eller andra, utan att omgivningen inte heller har den rätten att klampa in i din beslutsprocess kring vad DU vill...
Och jag tycker att det är en väldigt lurig förhandlingsteknik från din omgivnings sida att försöka få dig att tro på att deras egna önskemål är det så kallat rationella valet...
Även om omgivningen i det här fallet kanske är det så kallade samhället själv. Men samhället består av oss alla, och jag tycker iallafall inte så, ska du veta!
Vill du ha barn nu, så är det både rationellt och logiskt att lyfta det önskemålet med din partner om att försöka få barn nu. Ditt önskemål är dessutom precis lika rationellt och logiskt som något annat är för någon annan på en annan livsväg.
Det du beskriver är ett helt och hållet naturligt önskemål, en naturlig längtan, du är en vuxen kvinna och är byggd till att kunna bära ett barn... Det är ju jättebra att du då vill ha ett barn, alla förutsättningar är där etc.
Om ni pratar och väljer att vänta, så var då åtminstone tydliga med att det är NÅGON ANNAN ÄN DU som inte vågar eller vill eller önskar sig det, ännu. Antingen det är din kille, era familjer eller samhällets signaler i stort som går emot din stora längtan...
Det är kanske det som är min poäng:
Det kan vara viktigt att göra den distinktionen, så att du blir helt klar över att du har ett externt problem, som du inte alls behöver internalisera...
Vet du, om 90 (!) procent av dig vill något, så är det ju bra nog, det är klar majoritet i vilken församling som helst. Och man ska verkligen vara glad om man i en valsituation med sig själv, vilken som helst i livet, kan nå fram till en så översvallande tydlighet!! Det är ovanligt höga siffror!
Varför försöka mörka valresultatet inför dig själv, och få det till att de 10 (!) procenten vann, och nu ska de få bestämma?
(Och, hur många av de 10 procenten är egentligen andra människors röster, förklädda till att vara medborgare i ditt inre land? )
Stor kram
