Första barnet/ överdrivet beteende

Jag känner en sådan mamma.

Deras ögonsten är idag 13 år, duktig i skolan, duktig i sin sport, hjälper till hemma och är väluppfostrad och trevlig.

Föräldrarna kämpade i flera år för att bli gravida, de har höga förväntningar på sonen, hjälper honom med läxor, tar med flera grabbar på utflykt och ställer alltid upp för andra barn.

Tyckte först att de överdrev men för dem är han ett mirakel, inget konstigt med det.

Jag älskar mina ungar lika mycket men tar dem åndå för givna.

Nej det har jag inte märkt. Känner ingen som är eller varit så.

Ja, vissa blir sådär de första åren. Man får försöka ha lite överseende och glädjas åt att barnet är älskat och att föräldrarna är lyckliga, även om det är lite jobbigt. Förhoppningsvis lugnar de ned sig lite med tiden.

Det är ju hybris för vissa att få barn men att börja diktera hur andra ska bete sig eller be dem vänta med skaffa barn för att deras barn inte ska tappa fokus, det låter inte riktigt friskt i mina öron.

Klart att man är stolt och överlycklig över sitt barn men det du beskriver låter inte friskt. Att man tror att man kan bestämma när andra ska skaffa barn eller säga till folk att hålla tal på dop.. låter helt sinnesrubbat helt ärligt. Någon behöver nog ta ned dessa föräldrar på jorden igen. Säg till dom att de gör barnet en rejäl otjänst genom att göra som de gör.

Självklart ska man vara stolt, det kommer jag vara när jag får mina barn men kommer absolut inte jämföra dom med andra barn och att dom är så mycket bättre. O givetvis inte förbjuda mina vänner från att skaffa barn eller helt enkelt Tro att vi är så mycket bättre än andra. Kan även påpeka att mamman har alltid varit en centralperson och gråtit så fort det inte har blivit på hennes villkor. När dom gick igenom allt innnan barnet var hon fruktansvärt dryg mot dom som hon kände var ?bättre? än henne...