Klarar alla män missfall bättre än kvinnorna?

Beklagar<3

Jag tror det är lite såhär:

För dem är det nog inte lika verkligt som för oss kvinnor. Det är ju vi som bär på bebisen. Och vi får massa hormoner och kroppen förbereder sig jättemycket i början. Efter ett missfall har vi kvar mycket hormoner.

Sen är tror jag vi kvinnor som fått missfall känner skuld och undrar varför våran kropp svek oss för det blev missfall. Det är inte vårat fel men hjärnan tänker inte logiskt. Min man sa att han inte får ett band till bebisen förens i sista trimestern medans jag känner en stark anknytning redan i v 5-6.

Sen hanterar vi sorg olika. Vissa vill sysselsätta sig.

Jag förstår din poäng.

Jag känner absolut att min kropp svek mig och att det är mitt fel, mitt i allt har jag sagt till min man att han lika gärna kan byta partner och säkert får barn med denne än med mig.

Vårt ma stannade i 6+6 och hela världen rasade för mig, men det känns så orättvist och jobbigt att jag stannar kvar i sorgen och låter den påverka mig. Jag vet inte, ska jag kämpa emot känslorna vid sorgen eller låta mig gråta vareviga dag? Båda alternativen känns fel.

Man är så hård mot sig själv fast man inte borde.<3

Sjävtröst och tillåt dig vara ledsen. Men bestäm att varje dag ska du göra något som du mår bra av. Äta något gott, måla naglarna, pyssla något, umgås med någon som får dig att må bra etc. Sen ventilera dina känslor är bra. Med tiden kommer det kännas lättare.

Jag kan bara instämma med T här ovan. Männen står ju lite utanför alltihopa. Det är inte dom som ska bli gravida, inte dom som till slut blir det, inte dom som känner kroppen ändras, inte dom som hoppas, tappar hopp när de ser blodet, känner det lilla livet tas ifrån dom. Sörjer gör dom nog på sitt sätt, men de påverkas inte lika mycket av naturliga skäl.

Vi har drabbats av 4 missfall. Första var vi båda jätteledsna. sen blev det mer och mer ilska av det. Både pga orättvisan och andras oförståelse. Jag tillät mig inte ens sörja det sista. Jag var för luttrad efter alla år vi kämpat och alla missfall. Vi kämpade mot målet att få barn istället. Ge upp var absolut aldrig ett alternativ. Det var faktiskt barnlösheten i sig som var jobbigare än missfallen. Att jag skulle drabbas av missfall var liksom så självklart- det som går drabbas av det drabbar mig.

Men tillåt dig att sörja klart du på ditt sätt. Fastna bara inte i sorgen. Och jämför dig inte med din man. Han handskas med det på det sätt han kan- sysselsättning. Och lägg inte skulden på dig själv! Missfall händer. Förhoppningsvis inte mer än en gång. Blir det fler tacklar man det då.

Det är lättare för mannen alla gånger.Han går inte genom det i sin kropp och många män har svårt att förstå graviditet,mens och förlossningar .

Det tror jag med.

Ibland känns det som om jag inte "får" gråta just för att inte det ska bli tjatigt inför min man i och med att han är så pass "stark". Då håller jag allt för mig själv istället och det blir ännu jobbigare. Vissa dagar klarar jag knappt att lämna sängen, men gör det för hans skull. Fixar med hushållet och middag och matlåda tills han kommer hem då jag är den som är hemma på dagarna i och med jag studerar. Men jag gör inget för mig själv och min egen skull. Detta är vårat tredje missfall så nu börjar hopplösheten smyga sig på också. Trodde ett eller två missfall var vanligt, men tre...

Håller med. När vi väntade vårt första barn var min man helt ointresserad för han tyckte det inte var på riktigt och ville inte köpa babykläder "för det kan ju bli missfall". Jag var så ledsen och sårad, för jag kände ju i min kropp att det var på riktigt, det var vårt BARN därinne, inte ett potentiellt missfall.

Han är en jättefin pappa till barnen nu, men uselt stöd under graviditeten.

Jag vet exakt vad du går igenom och din frustration mot din kille.

Men såhär är det. När vi kvinnor blir gravida så kickar modersinstinkten igång. Gravidhormoner. Detta är ett sätt För naturen att gradera sig att kvinnan kommer sköta om sig och värna om livet hon bär på.

Mannen har inte detta. Han bör inte barnet. Ha. Får inget hormonpåslag. Detta kommer till honom när barnet väl är fött.

Orättvist javisst! Men tyvärr finns biologiska skillnader.

TS tillåt dig själv att sörja. Du har all rätt fil detta! Men jag lovar, när du är gravid på nytt och det går vägen så kommer den lyckan överta känslan av sorg. Det kommer bli bra!

Detta, plus att män generellt är mindre empatiska.

Många gånger är det inte alls lättare för männen men de talar aldrig om det. Inte med andra män och oftast inte med sin kvinna därför att de måste ta så mycket hänsyn till henne och hennes sorg. För som ni är inne på så handlar det om hennes kropp och på så sätt "äger" rätten att sörja mest.

Ett fåtal män har talat öppet om det och mötts av en helt oförstående omgivning. Även hans kvinna har varit rätt oförstående hur männen sörjer. De pratar även om att de tvingas stå tillbaka av hänsyn till kvinnan. De upplever det som en kvinnovärld de är utestängda från utan det är bara kvinnans villkor som gäller.

SÅ med andra ord tror jag att det är precis som för kvinnor, det handlar om individen och inte om könet. En del kvinnor sörjer djupt och länge, andra sörjer inte alls.

Hur vet man att man fastnat i sorgen? Jag tycker mig känna mig fast. Inget känns kul, framtiden känns mörk och just nu måste jag vänta på mensen innan vi kan försöka igen på grund av rester i livmodern.

Tiden innan man kan försöka igen och det kanske blir något känns väldigt avlägsen, och det gör mig också ledsen!