Ni män som är/har varit otrogna, snälla hjälp mig förstå!

Blir det rörigt nu så får ni förlåta, är ganska uppskakad och vet inte riktigt hur jag dka uttrycka mig...

För ett tag sen fick jag reda på att min man under ca 8 månader varit otrogen med en annan kvinna.

Enligt honom har det varit en rent sexuell relation, inga djupare känslor.

Det här har knäckt mig. Vänder ut och in på mig själv, försöker verkligen förstå varför han gjorde det och får panik när jag inte kan det!

Saken är den att jag stör mig inte så mycket på det fysiska. Det som plågar mig dag och natt är tanken på "det andra"...alltså, även om det är rent sexuellt så har han ju tänkt på henne utöver deras möten, haft NÅGRA känslor för henne...Hade det varit olika kvinnor varje gång så hade det kanske varit en annan sak, men träffar man en och samma person under en längre tid så måste det ju betyda nånting, tänker jag?

Äsch, jag skriver mina frågor i punkter för jag kan inte förklara så bra idag.

? när du och din fru gör nåt tillsammans och du just då känner dig glad och lycklig med henne, kan du ändå börja tänka på din älskarinna?

? kan du t.ex sitta hemma och titta på din fru och börja jämföra henne och älskarinnan?

? händer det att du tänker på hur sårad er fru skulle bli om hon fick veta och att du får dåligt samvete?

? händer det att ni tänker på er fru när ni är med älskarinnan, eller är det då som att hon inte finns? Alltså, att ni har er egen "bubbla"?

? önskar ni nån gång, (kanske i stundens hetta)att er fru inte fanns så ni fick mer tid med älskarinnan?

? om ni blev påkomna och valde er fru, vad skulle ni mest sörja; förlusten av älskarinnan eller att ni sårat er fru?

? varför är det värt risken?

Vet att dom här frågorna är högst individuella, och era svar behöver inte stämma överens med min mans. Men det känns som att jag måste få NÅGOT svar från NÅGON som gjort likadant som min man!

För att utveckla vårt förhållande lite så har vi ändå ett aktivt sexliv(3 -5 ggr/veckan). Han har aldrig klagat över det. Vi delar med oss av våra fantasier. Har varit ett par i snart 7 år. Vi bråkar inte mer än andra par.

Jag kanske är patetisk, jag vet. Men skulle vara glad om ni inte hånar mina frågor, och ännu gladare om ni ville svara på dom!

Jag kommer inte döma eller tracka oavsett svar!

Tack!

Är det du som skrev tråden om din man som varit otrogen för sex månader sen?

Jag tror du gör samma misstag som många som "förlåtit" gjort.
Är lite naiva och tror att kärlek och kommunikation kan lösa allt och "förlåter" utan att veta vad man gett sig in på för att senare inse att de är mycket mer komplicerat än så.

Sanningen är den att du aldrig någonsin kommer förstå hur han tänkte och varför han agerade som han gjorde för det finns liksom ingen som helst logik i det. Han gjorde något som han själv visste var fel, som han själv aldrig skulle acceptera gjorde mot honom och som han visste kunde få stora konsekvenser. Det finns ju ingen vettig förklaring som någonsin skulle kunna ursäkta det. Alltså är det ganska meningslöst att försöka hitta en logisk förklaring som rättfärdigar det.

Den enkla sanningen för varför folk är otrogna är helt enkelt för att de kan och kommer ofta undan med det, och blir de påkomna blir de ändå många ggr förlåtna och därmed har man ju oxå accepterat beteendet.

Om man levt med och älskat en person i många år, man har tyckt den personen varit underbar och att det är honom man verkligen vill och borde leva med så är det inte bara att stänga av dom känslorna på en sekund för att det plötsligt kommer fram en dag att det inte var så underbar som du trott.

Du (jag) funderar, funderar och funderar på hur, när och framförallt varför han gjorde så.

Om ni själva blev bedragen, skulle ni på allvar kunna sluta känna och inte ägna det som hänt en enda tanke till fr.o.m att det kom fram?

Jag vill kunna förstå så att jag ska kunna ta ett beslut. Just nu är det bara ett enda virrvarr i huvudet.

Svaren baseras inte på att jag inte hade ngr känslor, tvärtom. Utan hur jag rationaliserade och bedrog min fru. Kanske inte ger dig spot on svar men iaf hur jag tänkte när jag svek min familj. Min fru vet om min otrohet och vi hanterar den. För oss handlar det inte nödvändigtvis om svek eller förlåtelse utan mer om vad jag behöver, varför jag fann det i någon annan, hennes oförmåga att ge mig det och "allt annat" som gör vårt äktenskap +20år och gör det otroligt bra och hur vi, om vi ska gå vidare hantera det. Vi är mer som syskon än man och fru. De här ärliga svaren pratar jag och min fru om och det gör ont för oss båda såklart. Men då får du en bild av hur jag iaf kände och tänkte.

? när du och din fru gör nåt tillsammans och du just då känner dig glad och lycklig med henne, kan du ändå börja tänka på din älskarinna?

Ja absolut, hon var alltid närvarande för jag ville dela de lyckliga stunderna med henne också utan att förta de jag hade med min fru. 

? kan du t.ex sitta hemma och titta på din fru och börja jämföra henne och älskarinnan?

Absolut. Men inte utifrån ytligheter - det finns det nya och det invanda. Jag känner ju inte samma djupa kärlek till min älskarinna men en djupare åtrå. 

? händer det att du tänker på hur sårad er fru skulle bli om hon fick veta och att du får dåligt samvete?

Hela tiden - men man ljuger för sig själv och rationaliserar. Jag fick inget dåligt samvete för jag levde i bubblan och valde att blindsidea verkligehten.

? händer det att ni tänker på er fru när ni är med älskarinnan, eller är det då som att hon inte finns? Alltså, att ni har er egen "bubbla"?

Egen bubbla, trots att vi dock pratade om våra respektive men de var inte verkliga på det sättet. De var mer statister. Sen i vårt fall var det väl i våra resp förhållandes brister vi fann varandra 

? önskar ni nån gång, (kanske i stundens hetta)att er fru inte fanns så ni fick mer tid med älskarinnan?

Hela tiden - verkligheten är värsta fienden för den är ett hinder för fullskalig relation om man nu är ute efter det. Att få möjligheten att gå upp i det totalt. 

? om ni blev påkomna och valde er fru, vad skulle ni mest sörja; förlusten av älskarinnan eller att ni sårat er fru?

Jag är inte representativ här men jag sörjer min älskarinna något så otroligt mycket. Men har en fru som också stödjer mig i den processen. Men tro fan inte att hon är kuvad eller så. Tvärtom, hon stödjer mig genom att tvinga mig ta medvetna val ochstå för konsekvenserna. 

? varför är det värt risken?

Jag upplevde ju något som jag inte någonsin har upplevt. En tonårsförälskelse i en 40+ erfarenhetsmässig kropp, där vi gick upp i vår stulna tid och njöt för vi visste att det skulle ta slut. Så trots all smärta och sorg var det värt det för mig. 

Om man levt med och älskat en person i många år, man har tyckt den personen varit underbar och att det är honom man verkligen vill och borde leva med så är det inte bara att stänga av dom känslorna på en sekund för att det plötsligt kommer fram en dag att det inte var så underbar som du trott.

Du (jag) funderar, funderar och funderar på hur, när och framförallt varför han gjorde så.

Om ni själva blev bedragen, skulle ni på allvar kunna sluta känna och inte ägna det som hänt en enda tanke till fr.o.m att det kom fram?

Jag vill kunna förstå så att jag ska kunna ta ett beslut. Just nu är det bara ett enda virrvarr i huvudet.