Lycklig fasad inför föräldrar

Har äntligen tagit tag i mitt mående och bokat tid hos psykolog. De senaste åren har varit väldigt tuffa av olika anledningar. Jag har bitit ihop och kämpat på. Men allt kommer ikapp mig nu och jag grubblar mycket/känner mig stressad och maktlös över mycket i mitt liv. Känns som en sten har fallit från mitt bröst att jag tagit steget att gå och prata med någon. Det borde jag gjort för längesen.

MEN jag ska träffa mina föräldrar i helgen och det knyter sig i magen över att återigen spela stark. Vi har så svårt att prata om känslor och om hur man mår på riktigt. Jag berättar aldrig hela sanningen för dem utan håller upp en fasad. Tack och lov har jag vänner och en sambo jag kan prata med om allt, även detta. Men önskar att jag hade haft en annan relation till mina föräldrar! Varför är det såhär? Jag har alltid haft höga krav hemifrån, bland annat att man ska vara duktig på allt, ställa upp för andra och inte klaga. De var aldrig särskilt stöttande när jag hade problem som ung, utan la alltid fokus på mina prestationer, visade enorm uppskattning när det gick bra för mig i skolan men aldrig någonsin att man fick höra att jag alltid kunde prata med dem om allt. Mamma har heller aldrig sagt att hon älskar mig. Vi hörs någon gång i veckan, pratar allmänt vardagligt men aldrig på djupet.

De har också så svårt att stötta andra människor när de mår dåligt, lägger ofta locket på, vill inte störa. När jag senast var riktigt sjuk och låg hemma i två veckor med feber tog det många dagar innan de ringde ?vi ville inte störa dig?. Folk man aldrig trodde skulle höra av sig, andra släktingar, ringde typ varannan dag, vilket jag uppskattade då. Jag tycker det är sååå sorgligt alltihop. Jag är säker på att de själva har mått dåligt ibland men de har tyvärr också den här fasaden uppe emot mig. Önskar att vi hade en mer öppen och tillåtande relation där man vågar visa sig svag! Varför är det såhär?