Min mamma är alltid ett offer- hur agerar man som barn?

Hej,

Min mamma och jag har en fin relation i grunden--min mor är väldigt omtänksam, ställer upp och har ett stort hjärta för alla som behöver hjälp- så även för mig. En varmhjärtad person- i GRUNDEN.

Problemet är dock att min mamma är en martyr. Nu när jag är vuxen så har jag insett att detta är ett genomgånde mönster som egentligen har funnits sedan jag var barn. Nu som vuxen så ser jag det så tydligt: Det är ALLTID synd om henne i slutänden-oavsett situation. Hon har en förmåga att vända ALLT till sin nackdel och slutsatsen är alltid desamma: Hon är inte sedd, tagen på allvar, uppskattad med mera. Utnyttjad- även när hon själv erbjöd sig- det är min mamma i ett nötskal.

För bara några år sedan så "svalde" jag detta men långsamt så började jag förstå att det inte bara handlar om mig. Min mamma är inte nöjd med NÅGON relation--det kvittar om det är en vän, familj, arbetskamrater med mera. I slutänden är det alltid något som är FEL och hon intalar sigsjälv att hon inte är sedd, uppskattad och givetvis utnyttjad. Det är som en CD-skiva som har spelats i X antal år.

Vissa perioder så KRÄKS jag för jag blir så LESS på alla konflikter som uppstår. I min värld är det ofta en "småsak" som i hennes värld blir gigantisk. Det blir SÅ. mycket känslor, tolkningar och överanalyseande. När jag sedan försöker förklara hur jag menar eller hur jag ser på det så är det som att tala med en VÄGG!

Min mamma älskar att ÄLTA- jag vill släppa saker så fort som möjligt. Min mamma kan sura eller vara ledsen i ÅR- jag är sur några DAGAR (om det inte är något extremt)! Min mamma berättar inte vad hon vill eller önskar- jag berättar för andra vad jag vill eftersom jag vet att ingen kan läsa mina tankar. Jag ser situationer sakligt och konkret-mamma blandar in känslor och tolkningar (som hon sedan har svårt att omvärdera dvs)

Vi är så OLIKA i dessa avseenden och jag förstår mig inte på denna extrema känslighet, ältande och att dessutom inte SÄGA vad man tänker eller vill. Det är så otroligt främmande för mig och därför blir jag så frustrerad när det blir konflikter!

Det där med ätandet över saker som hände för 10 år sedan- det retar också gallfeber på mig. Måste man alltid få en URSÄKT av folk för att kunna gå vidare och vara lycklig?! Jag har också blivit rejät sårad och besviken i mitt liv många gånger men jag har istället hanterat det genom att gå VIDARE och släppa det så fort som möjligt! Det där ätandet är verkligen grekiska för mig! Det kanske låter kallt och hårt men så fungerar jag.

Jag gör verkligen allt jag kan för att göra min mamma "nöjd". Jag ställer upp så mycket jag kan och frågar jämt om hon vill ha hjälp. Om jag någon gång säger nej så blir hon jätttesårad- även om jag gör det vid ett senare tillfälle. Det är också min mor i ett nötskal- ATT du hjälpte henne är inte "good enough" - det skulle ske just när hon ville det. Det spelar ingen roll om staketet blev målat på en onsdag- om hon bad dig om det på en måndag så kommer det att bli "problemet" i sig. Då kommer det att bli en diskussion och massa onödigt drama (i mina ögon) Sådana stunder blir jag så less!

Jag tror att min mamma och jag har helt OLIKA utgångspunkter i våra relationer och därför blir det sådana krockar ibland. Jag SÄGER vad jag vill eller önskar- om jag inte säger det så kan jag inte heller bli sur eller ledsen om ingen fattar. Jag tolkar inte att jag är oviktig eller utnyttjad om jag inte kan få hjälp just när jag behöver det- istället tänker jag att vederbörande är upptagen just då (so what?!). Jag fokuserar på ATT någon hjälper mig eller har fina egenskaper- istället för att förvänta mig att det ska vara precis som jag vill ha det i stunden. Dessutom utgår jag inte ifrån att alla människor tänker eller känner som jag gör- därför är det viktigt att LYSSNA när man ryker ihop eller hamnar i klinsch. Min mamma verkar vara motsatsen i många av dessa avseenden--tyvärr.

Jag vill fortsätta ha kontakt med min mamma men jag behöver verkligen strategier för hur man hanterar en martyr till förälder. En förälder som i övrigt alltid är en martyr- i alla sina relationer. Det säger ju en del om den människans personlighet..... Jag vill inte bryta kontakten med min mamma- Jag behöver bara lära mig att bli ännu bättre på att hantera denna överkänslighet som är destruktiv.....