Varför är jag så likgiltig

Han tycker säkert likadant, att andra kvinnor är mer attraktiva än dig.

Du har svaret själv i det du skriver. Du letar efter det perfekta och kan därför aldrig nöja dig med det du har eftersom du hela tiden är övertygad om att det perfekta finns i nästa person och i nästa person och är rädd för att missa det.

Det perfekta existerar inte överhuvudtaget. Även fast du känner explosiv passion och attraktion och får tusenfalt av bekräftelse så finns det ändå saker du kommer att störa dig på och som kommer skava. Hur du än gör kommer du ha arslet bak....

Du är ju själv inte en perfekt människa så varför kräver du det av en partner?

Om det bara är det yttre du söker efter så lägg ner! Alla blir äldre, vi blir alla "fulare", om man säger så. 
Om du är nöjd med allt annat så vore det galet att söka efter någon snyggare. 

Jag kan känna igen mig mycket i det du skriver. Lever också med en man som är lugn, snäll, tålmodig, familjekär med mera med mera. Vi bråkar sällan. Har två barn och relativt nygifta. Men jag har också funderat i perioder på om livet ska vara såhär? Ser på dejtingprogram hur kärleken flödar och undrar om jag aldrig ska få känna så igen. Sällan jag tar initiativ till sex. För känner mig aldrig kåt och attraherad. Tittar också åt andr amän ibland och undrar. Samtidigt slår tanken mig att om vi skulle separera, flytta till en lägenhet någonstans, varannan vecka. Det livet vill jag inte ha...

Känner igen mig i allt du skriver. Paniken av att inte känna det där pirret och att aldrig känna så igen. Man känner sig ung och levande och vill även känna den där tokiga passionen igen.

Men som många säger kanske man jagar en illusion. Att passionen alltid mer eller mindre dör, och att då byta partner igen och igen. Det blir kanske jobbigt.

Jag har varit lite på samma ställe innan i år och tycker också det är ledsamt. 

Men det kan trots allt ändra sig, och efter en avkopplad helg tillsammans för ett tag sen så såg jag plötsligt charmen med min man igen.

Han är rent ut sagt bäst i världen för mig och jag fattar att det inte kommer att bli bättre med någon annan. Bara annorlunda ett tag tills förälskelsen släpper och man börjar irritera sig på alla små små saker igen.

Tänk dig för ett bra tag TS, innan du gör något som kanske blir en total miss för er båda två. Jag säger verkligen inte att man aldrig ska lämna en relation, men jag tycker att man är skyldig en bra och lojal partner att inte kasta bort många år tillsammans över lite tristess.

Ja mrn jag är lite likadan. Men tänker att även om man skulle träffa världens snyggaste, mest spännande kille så blir det vardag med honom också en vacker dag. Och sen är jag seriöst livrädd för andra killar. Min man är sjukt tålmodig och jag litar på honom till 200 procent. Det sista han skulle göra är att förstöra vårt förhållande. Men det är jobbigt i perioder. Men kanske inte är så ovanligt att man känner så?

Ja, kan jag intyga. Har just avslutat en relation med den snyggaste mannen jag sett i verkliga livet och jo, det är något man vänjer sig vid till slut. Vi hade ett distansförhållande och varje gång jag såg honom "på nytt" så tänkte jag på hur galet snygg och sexig han var. Sen så när han visade prov på sin svartsjuka på allvar så var han hur ful som helst, vackert yttre men stundtals ful insida.

Jag hade inte helt förstått hur mkt uppmärksamhet riktigt snygga människor får genom främlingar som kontaktar dom 24/7. På alla typer av sociala medier och på gymmet etc. Det behöver inte heller passa alla, jag tyckte alltid att det var lite kul men även lätt skrämmande hur mkt andra fjäskar för extremt sexiga människor. Inget för den med anlag för svartsjuka alls.

Visst var sexet helt gudomligt och speciellt med det ansiktet och den kroppen men hade jag haft en fulare partner med en extremt fin insida så hade jag varit mkt mkt nöjdare.

Du saknar pirret, passionen... Den nya, spännande förälskelsen, att upptäcka någon ny... Men du inser att efter 10 år av diskussioner om vems tur det är att diska blir han också tråkig? Om du alltid vill vara nykär måste du byta män med 2-3 års mellanrum. Ganska omoget om du frågar mig.

Lär dig istället uppskatta kärleken. Det härliga med att ha åratal av minnen att dela, att känna sig trygg och älskad. Att ha interna skämt och känna varandras historia. Att veta att den andre sett ens svagaste ögonblick men fortsätter älska.

Det är starkt tycker jag, mycket starkare än pirr.

Tack för ett fint givande svar :) Uppskattas!!

Ja jag ska verkligen försöka tänka så. Han älskar verkligen mig 100%, utan och innan. Det känns fint.

Sen är väldigt snäll, kanske för snäll. Ibland känner jag att en person som jag hade behövt en partner som är tuffare och pekar med hela handen, som för, på nått sätt. Jag behöver lite motstånd och nån som utmanar mitt tänkande/eldiga sätt. Men såklart hade säkert andra sidor även följt med en sådan person.

Haha är vi gifta med samma man? ;) skömt åsido. Våra män låter lite likadana!

80% av tiden är är ju den stora delen. Sen är väl 20% missnöjdhet lite för mycket. Jag har varit tillsammans med rätt många, men ingen har varit så bra som den mannen jag har nu. Jämställda omtänksamma män som bryr sig på riktigt om någon annan än sig själv växer inte på träd, även om man tror det. Många är jämställda tills man skaffar barn.

Usch, känner igen mig.

Min man är 15 år äldre, vi har ett barn ihop, varit ett par i ca 7 år.

Han är hederlig, snäll, lojal men han börjar bli gammal till sättet, tappar lite hår och är livrädd för att bli flint.

Jag ville väl ha barnet mer än honom men han gör sin del.

Saknar den där blicken, att känna mig sedd. Han är inte romantisk och har väl aldrig varit riktigt kär i mig. Saknar passion!!

Han lyssnar knappt på vad jag säger och är som en robot. Han är inte sån med sina egna intressen. Han älskar båtlivet och att flyga. Även resa.

Han har varit otrogen ett par gånger och även gjort dumma saker (ofredande) så det sätter sina spår då jag fått offra mycket.

Vet inte vad jag ska göra!??

Åhh kompis, känner exakt likadant...
Typ samma sits dessutom. Mitt grundar sig i att jag kan verkligen leva ut när jag är ensam, utan hans fördomar eller ideal (tex. dricka liiitte för mycket vitt vin en tisdag och ha KUL). Problemet är mitt barn eller vet du vad... Barnet är MIN LÖSNING! Varannan vecka får jag vara mamma och ha barnet nära och varannan vecka kan jag leva ut min person UTAN konsekvenser! Det är livet, det är få bästa ut v livet.
Du dör i själ och sinne om du förbli i relationen MEN låt aldrig barnet komma kläm tex. SPELAR INGEN ROLL om jag behöver ta mitt barn under min 'lediga ' vecka- väljer alltid barnet först. Barn är fantastiska.