Gravid, men inte kär i pappan.
Hej!
Jag är gravid i 7veckan. Jag och pappan har dejtat i enbart 10 veckor och jag är ganska osäker på om vi kommer hålla som par då jag inte tror att jag kommer bli kär i honom. Han är dock en väldigt bra och vettig kille, och har sagt ang graviditeten att det är jag som bestämmer, och att han kommer ta sitt ansvar och kommer stötta mig hur det än blir. Han vet även om mina känslomässiga tvivel för honom och att det finns risk för att vi kommer leva isär.
Till saken hör och att jag kommer vara 31 när barnet kommer om vi behåller det, och jag vill verkligen vara en ung mamma. Det är min första graviditet och jag tror att jag har svårigheter med att bli gravid normalt. Mitt livs kärlek gjorde slut med mig för snart 5 år sedan och har sedan dess inte träffat nån ny som jag verkligen blivit kär i(trotts väldigt mycket dejtande!!). Så jag tvivlar en del på att jag kommer springa på mitt livs kärlek nr 2 nästa månad.. I mitt huvud skulle jag ju ha varit tillsammans med mina barns pappa ett tag innan man blir gravida, så det här var inte alls planerat så min situation nu är lite kaosartad. Vågar jag avsluta graviditeten och hoppas att jag i framtiden, hyfsat snart träffar rätt kille för mig för att kunna bilda en sån familj jag "drömt" om? Eller bör man bara köra, det är ju ändå "mitt" barn
jag har i magen, och jag vet att den kommer få en bra pappa med en fin familj runt omkring sig, på båda sidor.
Men jag är så rädd, har såååå mycket tankar om jag kommer klara det eller inte. Kommer jag klara av att vara en ensamstånde förälder (trotts bra kontakt med pappan)?
Blir hela livet bara "barn"? Jag är lixom rädd att förlora mig själv.. Jag antar att allt faller på plats sen men det här är orostankar jag har. Jag är normalt ganska beroende av min frihetskänsla.. även fast jag inte gör så extremt mycket saker på fritiden, vill nog bar avkänna att jag KAN om jag vill. Kommer den vara som bortblåst, blir man 100% låst?
Snälla hjälp mig rensa tankarna lite! Tacksam för alla kommentarer jag kan få!