Forum Barn 0-12mån - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Tidiga tecken på autism

    Tor 15 okt 17:15 Läst 0 gånger Totalt 21 svar
    Tor 15 okt 17:15

    Hej,

    Min lilla tjej, 7 månader ung, känner jag som mamma att det är något "fel" på. Det är något som gått snett, och det är mitt fel.

    Försenad språkutveckling och kommunikation; inget babyjoller (om ngt så ljudar medan hon öeker med leksak), och sällan/aldrig att hon skulle ta ögonkontakt. Intresserar sig endast för leksaker och delar inte upplevelsen i lek med en.

    Hur orkar man bära den här vetskapen ensam?

    Hur förbereder man sig för framtiden?

    Ingen tror mig när jag öppnar munnen om min oro.

  • Tor 15 okt 17:23 #1

    I den åldern sätter man inte diagnosen autism. Och verkligen inte försenad språkutveckling! Vid 7 månader är det just på sin höjd joller och olika ljud. Vid 1,5 "ska" de kunna säga ca 10 ord enligt Bvc och dit är det länge kvar. Om Bvc haft minsta lilla misstanke att nåt skulle varit "fel" med din lilla hade de sagt det. Men så tidigt är det mesta normalt.

  • Fre 16 okt 18:08 #2

    Har jämfört med olika beskrivningar av vad som är "normalt" i den här åldern och inget stämmer överens med min/vår verklighet. Det gemensamma sociala samspelet saknas totalt...

  • Lör 17 okt 07:53 #3
    FiaMaria skrev 2020-10-15 17:15:29 följande:

    Hej,

    Min lilla tjej, 7 månader ung, känner jag som mamma att det är något "fel" på. Det är något som gått snett, och det är mitt fel.

    Försenad språkutveckling och kommunikation; inget babyjoller (om ngt så ljudar medan hon öeker med leksak), och sällan/aldrig att hon skulle ta ögonkontakt. Intresserar sig endast för leksaker och delar inte upplevelsen i lek med en.

    Hur orkar man bära den här vetskapen ensam?

    Hur förbereder man sig för framtiden?

    Ingen tror mig när jag öppnar munnen om min oro.


    En 7 månaders delar inte sina upplevelser med lek.
  • Lör 17 okt 13:34 #4
    sextiotalist skrev 2020-10-17 07:53:29 följande:
    En 7 månaders delar inte sina upplevelser med lek.
    Precis. Det dröjer till långt senare.
  • Lör 17 okt 13:40 #5

    Hur är det med din egen anknytning till barnet? Låter mer som problemet kanske ligger där. 

  • Lör 17 okt 13:41 #6

    Det går inte att veta ännu. Fortsätt att ge din bebis massor av kärlek och omsorg, det är det bästa för henne oavsett om det senare visar sig att hon har autism eller inte. Försök att släppa det, för just nu kan du inte göra något annat!

  • Lör 17 okt 13:42 #7

    Vad menar du förresten med att det är ditt fel?

  • Lör 17 okt 18:03 #8

    Mitt fel för att jag inte gett henne den närhet och "träning" i socialt samspel nnär hon börja förstå sig på det. Blev istället socialiserad med leksaker...

  • Lör 17 okt 18:38 #9
    FiaMaria skrev 2020-10-17 18:03:28 följande:
    Mitt fel för att jag inte gett henne den närhet och "träning" i socialt samspel nnär hon börja förstå sig på det. Blev istället socialiserad med leksaker...
    Har du alltså aldrig pratat med ditt barn. gosat, burit det utan sen hon föddes bara låtit henne ligga själv? Det tror inte jag. Att låta barn utforska på egen hand, leka med leksaker och roa sig själva en stund är helt normalt så länge de är nöjda.
  • Lör 17 okt 19:18 #10

    Jag känner igen mig i din oro. Min dotter är sex månader och jag har varit orolig för autism sedan hon var bara några veckor. Hon hade bristande ögonkontakt och har inte varit en så glad och leende bebis.

    Vad gäller samspelet har jag googlat mig till att det enda en så liten bebis kan göra är att följa din blick. Tittar du på punkt A ska hen alltså följa din blick till den punkten. Hen ska också, när hen väl börjar röra sig framåt, kolla bak på oss föräldrar då och då för att se att vi fortfarande är kvar. Gör ditt barn något sånt?

    Beskriv gärna vad ?ingen ögonkontakt? innebär. Inte vid matning eller blöjbyte? På min BVC har de sagt att sådan kontakt är tillräckligt än så länge.

    Jag förstår din oro till 100%. Att googla och stirra sig blind på ?småsaker? gör ju inte situationen lättare.

  • Sön 18 okt 09:24 #11
    Ragges morsa skrev 2020-10-17 19:18:46 följande:

    Jag känner igen mig i din oro. Min dotter är sex månader och jag har varit orolig för autism sedan hon var bara några veckor. Hon hade bristande ögonkontakt och har inte varit en så glad och leende bebis.

    Vad gäller samspelet har jag googlat mig till att det enda en så liten bebis kan göra är att följa din blick. Tittar du på punkt A ska hen alltså följa din blick till den punkten. Hen ska också, när hen väl börjar röra sig framåt, kolla bak på oss föräldrar då och då för att se att vi fortfarande är kvar. Gör ditt barn något sånt?

    Beskriv gärna vad ?ingen ögonkontakt? innebär. Inte vid matning eller blöjbyte? På min BVC har de sagt att sådan kontakt är tillräckligt än så länge.

    Jag förstår din oro till 100%. Att googla och stirra sig blind på ?småsaker? gör ju inte situationen lättare.


    Jag vill bara lugnande säga att det du har googlat dig till angående samspel gällande ögonkontakt och blickar, det är ingen hundraprocentig sanning. Jag har fyra, ej autistiska, barn och INGEN av dem har följt min blick på det viset som du beskriver. De har haft fullt upp med sin utveckling och om jag har tittat på en punkt så har de inte följt min blick utan oftast tittat på något annat som de tycker är spännande.

    Med första barnet kunde jag bli lite stressad över det för jag hade också (så dumt) råkat läsa något om att barn ska älska att titta i sina föräldrars ansikten och ha en massa ögonkontakt under amning exempelvis. Men mina barn låg bara och stirrade på kontrastrika saker, typ den svartvita tavlan bakom min axel. Ibland kunde de såklart titta på mitt ansikte, men verkligen inte så mycket som google sa att de skulle göra.

    Inget av barnen har heller kollat bakåt och sett att jag och min man är där när de har börjat röra sig ifrån oss. Det är klart att de har gjort det någon enstaka gång, men absolut inte mycket eller ofta. Nu är de mellan 1 och 7 år och allihop är väldigt trygga individer som inte har separationsångest. Man märkte det från början liksom. De har aldrig blivit oroliga om de har försvunnit iväg från oss i affären eller liknande. Lämningar i skolan går oftast smidigt.

    Barn är olika, mina barn är helt normala och har inga diagnoser. De är bara trygga i sig själva och känner kanske att de vet att mamma och pappa finns där utan att de behöver dubbelkolla det hela tiden. Det känns som att de föddes sådana.
  • Sön 18 okt 10:26 #12
    Solblomma30 skrev 2020-10-18 09:24:00 följande:

    Jag vill bara lugnande säga att det du har googlat dig till angående samspel gällande ögonkontakt och blickar, det är ingen hundraprocentig sanning. Jag har fyra, ej autistiska, barn och INGEN av dem har följt min blick på det viset som du beskriver. De har haft fullt upp med sin utveckling och om jag har tittat på en punkt så har de inte följt min blick utan oftast tittat på något annat som de tycker är spännande.

    Med första barnet kunde jag bli lite stressad över det för jag hade också (så dumt) råkat läsa något om att barn ska älska att titta i sina föräldrars ansikten och ha en massa ögonkontakt under amning exempelvis. Men mina barn låg bara och stirrade på kontrastrika saker, typ den svartvita tavlan bakom min axel. Ibland kunde de såklart titta på mitt ansikte, men verkligen inte så mycket som google sa att de skulle göra.

    Inget av barnen har heller kollat bakåt och sett att jag och min man är där när de har börjat röra sig ifrån oss. Det är klart att de har gjort det någon enstaka gång, men absolut inte mycket eller ofta. Nu är de mellan 1 och 7 år och allihop är väldigt trygga individer som inte har separationsångest. Man märkte det från början liksom. De har aldrig blivit oroliga om de har försvunnit iväg från oss i affären eller liknande. Lämningar i skolan går oftast smidigt.

    Barn är olika, mina barn är helt normala och har inga diagnoser. De är bara trygga i sig själva och känner kanske att de vet att mamma och pappa finns där utan att de behöver dubbelkolla det hela tiden. Det känns som att de föddes sådana.


    Nej, såklart är barn olika och man kan aldrig vara säker på något.

    På min BVC berättade de om att bebisar ofta kontrollerar saker med föräldern, alltså joint attention. Det kunde tex vara att vända sig om när de kröp eller titta på föräldern/vårdnadshavaren om någon okänd kikade ned i vagnen. Alltså kontrollera att ?är den här personen okej??. Att bebisar inte gör det behöver inte betyda något, men på min BVC sa de att det kunde vara ett steg till samspel och social interaktion.
  • Sön 18 okt 10:49 #13
    Solblomma30 skrev 2020-10-18 09:24:00 följande:
    Jag vill bara lugnande säga att det du har googlat dig till angående samspel gällande ögonkontakt och blickar, det är ingen hundraprocentig sanning. Jag har fyra, ej autistiska, barn och INGEN av dem har följt min blick på det viset som du beskriver. De har haft fullt upp med sin utveckling och om jag har tittat på en punkt så har de inte följt min blick utan oftast tittat på något annat som de tycker är spännande. 

    Med första barnet kunde jag bli lite stressad över det för jag hade också (så dumt) råkat läsa något om att barn ska älska att titta i sina föräldrars ansikten och ha en massa ögonkontakt under amning exempelvis. Men mina barn låg bara och stirrade på kontrastrika saker, typ den svartvita tavlan bakom min axel. Ibland kunde de såklart titta på mitt ansikte, men verkligen inte så mycket som google sa att de skulle göra.

    Inget av barnen har heller kollat bakåt och sett att jag och min man är där när de har börjat röra sig ifrån oss. Det är klart att de har gjort det någon enstaka gång, men absolut inte mycket eller ofta. Nu är de mellan 1 och 7 år och allihop är väldigt trygga individer som inte har separationsångest. Man märkte det från början liksom. De har aldrig blivit oroliga om de har försvunnit iväg från oss i affären eller liknande. Lämningar i skolan går oftast smidigt. 

    Barn är olika, mina barn är helt normala och har inga diagnoser. De är bara trygga i sig själva och känner kanske att de vet att mamma och pappa finns där utan att de behöver dubbelkolla det hela tiden. Det känns som att de föddes sådana.
    Kan även berätta en motsatshistoria, min lillebror har autism, och han hade bra ögonkontakt som bebis samt svarade bra emotionellt på stimulans. Dvs skrattade åt oss syskon när vi skojade med honom när han var 6-7 månader, visade inget avvikande på det sättet alls. Det som var lite avvikande var att han tidigt hade motoriska problem och lärde sig gå senare än andra, samt att han "snurrade" med händerna väldigt tidigt. Det gör han nu som vuxen också ibland. I smyg.
  • Sön 18 okt 13:55 #14
    pepsimax skrev 2020-10-18 10:49:17 följande:
    Kan även berätta en motsatshistoria, min lillebror har autism, och han hade bra ögonkontakt som bebis samt svarade bra emotionellt på stimulans. Dvs skrattade åt oss syskon när vi skojade med honom när han var 6-7 månader, visade inget avvikande på det sättet alls. Det som var lite avvikande var att han tidigt hade motoriska problem och lärde sig gå senare än andra, samt att han "snurrade" med händerna väldigt tidigt. Det gör han nu som vuxen också ibland. I smyg.
    Nej visst är det så att vissa barn har autism, det förstår jag förstås. Men jag tror att många föräldrar oroar sig i onödan för saker som är helt normala. Försenad motorik och tvångsbeteenden är såklart inga bra tecken. Speciellt inte i samband med dåligt socialt samspel. Men att ett barn inte alltid tittar i ögonen behöver inte betyda något. Jag menar bara att peppa och normalisera vanliga beteenden.

    Googlar man så hittar man alltid något barn som visade sig ha cancer, autism osv. Även om det i själva verket är väldigt ovanligt och oftast är barnet helt friskt.

    En kompis till mig var orolig för sin son och trodde att han hade autism. Hon läste på om symptom och övertolkade allt. Min dotter, som inte har nån NPF, hade massor av beteenden som beskrevs som typiskt autistiska. Ex att gå på tå, gå baklänges, snurra runt runt, rada upp leksaker osv. Det jag vill komma till är att det nog handlar om att barnen ska uppvisa många olika symptom samtidigt. Exempelvis dåligt socialt samspel i samband med flera avvikande beteenden.
  • Sön 18 okt 15:10 #15
    Solblomma30 skrev 2020-10-18 13:55:01 följande:
    Nej visst är det så att vissa barn har autism, det förstår jag förstås. Men jag tror att många föräldrar oroar sig i onödan för saker som är helt normala. Försenad motorik och tvångsbeteenden är såklart inga bra tecken. Speciellt inte i samband med dåligt socialt samspel. Men att ett barn inte alltid tittar i ögonen behöver inte betyda något. Jag menar bara att peppa och normalisera vanliga beteenden.

    Googlar man så hittar man alltid något barn som visade sig ha cancer, autism osv. Även om det i själva verket är väldigt ovanligt och oftast är barnet helt friskt.

    En kompis till mig var orolig för sin son och trodde att han hade autism. Hon läste på om symptom och övertolkade allt. Min dotter, som inte har nån NPF, hade massor av beteenden som beskrevs som typiskt autistiska. Ex att gå på tå, gå baklänges, snurra runt runt, rada upp leksaker osv. Det jag vill komma till är att det nog handlar om att barnen ska uppvisa många olika symptom samtidigt. Exempelvis dåligt socialt samspel i samband med flera avvikande beteenden.
    Det var inte riktigt så jag menade, jag menade att man inte alltid kan utläsa efter beteenden i tidig ålder om barnet har diagnos eller inte. Min lillebror "verkade inte autistisk", lekte och samspelade med andra barn i viss mån, det med motoriken var inte jättesent så man tänkte att det var en diagnos, och vridningar på händerna gjorde han när han var väldigt glad och exalterad. Jag har sett barn utan diagnos som gjort samma sak/liknande saker.
  • Sön 18 okt 19:35 #16
    pepsimax skrev 2020-10-18 15:10:59 följande:

    Det var inte riktigt så jag menade, jag menade att man inte alltid kan utläsa efter beteenden i tidig ålder om barnet har diagnos eller inte. Min lillebror "verkade inte autistisk", lekte och samspelade med andra barn i viss mån, det med motoriken var inte jättesent så man tänkte att det var en diagnos, och vridningar på händerna gjorde han när han var väldigt glad och exalterad. Jag har sett barn utan diagnos som gjort samma sak/liknande saker.


    Absolut, det är väl andra sidan av spektrat. Men vanligtvis så är det ju inget fel på ett barn som inte uppvisar några konstiga symptom/beteenden. De flesta barn med autism visar ju tydliga signaler om att något är annorlunda.
  • Sön 18 okt 20:23 #17

    Men reagerar barnet normalt vad gäller syn och hörsel enligt BVC?

    För det händer ju att barn föds med nedsatt förmåga och det kan tolkas som bristande kontakt/respons fast orsaken är att barnet helt enkelt inte hör eller ser ordentligt?


    Var inte en rövhatt bara så ordnar det sig nog.
  • Sön 18 okt 22:31 #18
    Solblomma30 skrev 2020-10-18 19:35:43 följande:
    Absolut, det är väl andra sidan av spektrat. Men vanligtvis så är det ju inget fel på ett barn som inte uppvisar några konstiga symptom/beteenden. De flesta barn med autism visar ju tydliga signaler om att något är annorlunda.
    Jag tror inte det är korrekt faktiskt. Många som är högfungerande autister får ju inte diagnos förrän i tonåren eller i vuxen ålder, eller aldrig.
  • Sön 18 okt 23:23 #19
    pepsimax skrev 2020-10-18 22:31:23 följande:

    Jag tror inte det är korrekt faktiskt. Många som är högfungerande autister får ju inte diagnos förrän i tonåren eller i vuxen ålder, eller aldrig.


    Nej, men då talar vi ju om högfungerande autism. Det är inte så konstigt att de inte alltid diagnosticeras. Det är väl väldigt svårt att diagnostisera hos många eftersom de är just högfungerande. Vad är högfungerande autism och vad är ett vanligt personlighetsdrag? Dissekerar man människor så hittar man alltid olika lustig personlighetsdrag. Men strunt samma. Att sätta diagnosen autism på en sjumånaders baby är inte rimligt i vilket fall. Hon är för ung.
  • Mån 19 okt 08:57 #20
    Solblomma30 skrev 2020-10-18 23:23:36 följande:
    Nej, men då talar vi ju om högfungerande autism. Det är inte så konstigt att de inte alltid diagnosticeras. Det är väl väldigt svårt att diagnostisera hos många eftersom de är just högfungerande. Vad är högfungerande autism och vad är ett vanligt personlighetsdrag? Dissekerar man människor så hittar man alltid olika lustig personlighetsdrag. Men strunt samma. Att sätta diagnosen autism på en sjumånaders baby är inte rimligt i vilket fall. Hon är för ung.
    Fast att ha autism upplevs nog som mer än ett lustigt persnlighetsdrag hos den som själv har det. Bara för man är högfungerande betyder inte det att man själv upplever att ens liv fungerar fint. Min bror är högfungerande, men det finns mycket han i vuxenlivet inte klarar av, som ett arbete. Eller att ha en partner. Sedan finns det givetvis de på skalan där saker fungerar bättre, klarar man en anställning så bedöms man ju ofta som i stort ej funktionsnedsatt, då det största skälet till att bedöma en funktionsnedsättning är att bedöma den i förhållande till ett arbete.

    Håller med om som sagt att det absolut inte går att bedöma på en sjumånaders.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll