Dödsångest deluxe...

Jag har nog aldrig upplevt sådan ångest som du lider av och kanske bör du ta mina råd med en nypa salt och istället söka professionellt stöd i denna frågan.

De gånger jag ångest, och det är sällan dödsångest ska tilläggas, så tycker jag att det hjälper att acceptera att det jag oroar mig för verkligen kan hända.

Låt oss säga att jag oroar mig för att dö. Då tänker jag, jaha då får jag göra det. Händer det så händer det. Det kan jag omöjligen veta nu och därför är det ingen idé att grubbla på det.

För mig handlar det nog mycket om kontrollbehov. Att inte känna att jag är "färdig" med livet. Att mina barn inte är självständiga och min son inte skulle ha någon och förmodligen placeras i ett familjehem. Han har särskilda behov och jag har utformat hela mitt liv för att anpassa mig efter honom. Han skulle må så dåligt i ett familjehem...

Jag vet att döden kan och kommer hända. Men det är ovissheten kring döden och vetskapen om att jag inte vet när det kommer ske som ger mig sådan ångest...

Jag får ångest över allt då:

- Att jag spenderar för lite kvalitetstid med barnen

- Att jag borde jobba deltid, pengar är inte allt

- Att jag borde skriva testamente med min vilja kring vart barnen ska bo

- Att jag inte hunnit med allt jag vill hinna med

- Att jag vill känna mig tillfreds och lycklig i livet innan jag dör

Sök hjälp! Dina problem är inte udda eller extrema, hitta någon att bena upp dem med.

Nu vet jag inte mycket om dig eller din hälsa och då jag dessutom inte har nån medicinsk kunskap ska jag förstås inte säga för mycket här. MEN när jag läser va du skriver tänker jag att du knappast är döende men nog borde se till bli undersökt på vårdcentral för att få klarhet i om du har nån allvarlig sjukdom eller inte. Sen när det är avklarat bör du absolut se till att få hjälp av typ en psykolog att reda ut va som gör dig så fruktansvärt ångestfylld och arbeta med det så du såsmåningom kan få bli fri från din ångest. Så här kan du ju inte ha det.

Jag fick dödsångest på en resa en gång. Övertygad om att jag var döende i två veckor. Var långt hemifrån, 19 år och skrev i min resebok om symptom jag hade så att folk skulle få reda på vad jag dog utav.

Sen överlevde jag, kom hem och när jag var trygg hemma så släppte det- alla symptom var borta (var ju panikångest-symptom alltihop).

Vissa kvällar får jag dödsångest, mycket oro för att förlora mina föräldrar främst. Men för mig kan jag stänga av och skjuta bort tankarna så fort de börjar dyka upp. Ser på film/lyssnar på podd för att förtränga.

Lyssnade på sonmar i p1 i sommar och var en tjej där som hade som du beskriver och hon fick hjälp av psykolog. Bara ett tips! Kommer inte ihåg vad hon hette dock..

Kram till dig.

Jag tycker att du ska kontakta din vårdcentral. Det finns nätbaseradeprogram både för ångest och för oro som man kan få genom vårdcentralen Då genomgår man ett program med olika övningar varje vecka som också följs av vårdcentralens kurator. Sen kan man naturligtvis få mer om hjälp om det behövs, men är ett bra förstasteg som inte brukar kräva så lång väntetid.

Sen ska du förstås kolla upp dina fysiska problem också

Tack för alla svar!

Efter att ha läst på lite så kommer nog mina fysiska problem från ångesten. Är inte ovanligt tydligen med smärta i bröstkorgen vid ångest. Problemet försvann i alla fall när ångesten släppte.

Borde verkligen kontakta någon, men känns som ett basalt problem och att de finns dem som har större behov än mig.

Usch jag vet hur det känns, får med sån dödsångest till och från, har haft så nu sen igår morse och det vägrar släppa. Blir lite värre framåt kvällen med och familjen lagt sig och det inte är någon som distraherar.

Jag har varit hos doktorn och kollat mina symtom men det dyker alltid upp nya.

Är så rädd att lämna mina barn. Det är verkligen jobbigt och slitande att må såhär.