Katastrofal relation

Nej man varken kan eller ska stanna pga barnet. Tänk på alla bråk barnet ser, hör och upplever, varför skulle det vara bra?

Att hon inte vill göra slut betyder inte heller att du är skyldig att stanna.

Ni har båda två skyldighet att göra det bästa för barnet, dvs skydda det från faror och se till att det mår bra. På den punkten har ni båda två misslyckats kapitalt.

Om ni ska slippa göra slut måste ALLA bråk och alla kränkningar upphöra genast, nu idag. Inget bråk what so ever nånstans nånsin. Kapish?

Skärp er för i helvete och bete er som vuxna

Vi bråkar inte inför barnet. Det är till 99% när barnet sover eller inte är hemma. Vi har ett väldigt välmående, glatt, lyckligt och kärleksfullt barn. Vi är måna om att inte bråka framför hen. När hen blir äldre kommer hen däremot märka att vi inte är t ex kärleksfulla mot varandra som par osv. vilket så klart inte är bra.

"Skärp er" är inte direkt ett tips. Du tror inte vi har försökt lösa våra problem? Vi har testat parterapi, olika övningar osv. men vi funkar inte ihop av nån anledning längre. Och vi älskar inte varandra längre. Dem 2 sakerna leder till att det inte funkar. Visst, vi kan bete oss som vuxna och inte bråka som sagt, men då lever vi mest som rumskamrater.

Det jag främst är ute efter är tips och råd från folk som varit/är i samma sits. Bör man stanna och kämpa för familjen, hur länge ska man kämpa innan man ger upp/inser faktum, hur ska man ens göra för fixa en sån röra?

Jag har t ex svårt att förlåta och släppa henmes fysiska aggressioner... när jag tänker på det ogillar jag henne starkt. Hur ska man gå från det till kärlek?

Skärp er handlar just om det ordagrant. Att inse att det inte finns något kvar och att ingen tjänar på att ha det så här i längden.

Om ni tycker att ni gjort det ni kan och det inte finns någon kärlek alls kvar eller inte heller någon form av respekt och hänsyn så måste ni göra slut. Annars är risken stor att det händer något drastiskt, tex att någon trillar dit på otrohet, att det blir ett rejält gräl om något ni inte kan släppa som slutar illa etc etc.

Ni måste helt enkelt tänka längre än näsan räcker.

Tycker ni verkligen att ni båda förtjänar att leva kärlekslöst och sexlöst? Är inte det en väldigt elak tanke egentligen?

Vill ni varandras bästa så går ni skilda vägar och ser istället till att ni kan samarbeta kring barnet. För om ni väntar längre så kommer bitterhet och ilska ställa till problem för er att kunna komma överens om barnet. Det är konsekvenserna av att ha det så här.

Om det här är något du går omkring och har i huvudet hela tiden så kommer det förr eller senare att brista och vad händer då?

Att bete sig vuxet handlar ju om att ta ansvar för sina handlingar och leva med konsekvenserna av det.

Har du varit ärlig om hur du känner?

Lyssnar ni på varandra och försöker ni visa varandra mer uppmärksamhet?

Har någon av er intresse för någon ny?

Det känns som ni inte kommer fungera ihop och det bästa är att avsluta.

Tror varken att hon eller du har känslor kvar.

Det ni måste göra är att sätta er ner och vara ärliga mot varandra och bestämma hur ni ska göra med erat barn och försöka vara vuxna och lyssna på varandra.

Eftersom du skriver detta så ger jag dig rådet att vara fullständigt ärlig och uppriktig så hon kanske kan förstå hur du tänker och vad du vill.

Du ska inte stanna pga barnet, det kommer bara dra ut på lidandet och om det är så att ni ändå bestämmer det så lär ni göra upp en plan som är tex att ni bor som vänner men ni båda är fria att ha dejter och kärlek på annat håll. Finns inte många kvinnor eller män som vill leva i ett känslokallt förhållande i längden.