Förvirrande

Det är tungt att separera men i ert fall så låter det som att ni är helt klara med varandra.

Hans beteende kan ju vara en reaktion på att det nu är dags för honom att bygga upp en ny identitet. Hitta sig själv igen. Han kanske känner att han behöver klippa helt med det gamla och kasta sig ut, vara fri att göra vad han vill etc. Han vill inte vara den du ringer när du behöver hjälp med något. Han vill inte höra vad du tycker om saker. Det är slut på er resa nu. Det kan ju vara en strategi för hans egen del, för att vara lika tydlig mot dig som mot sig själv "att nu är det såhär det är".

Mitt tips är att låta han vara. Om han blir taskig på riktig så kan du ju fråga "hur menar du nu?", och "jag blir ledsen när du säger så", men var tydlig du också med att du är klar med er.

Ska ni träffa nya partners så är det inte så attraktivt att ha ett ex hängandes över sig. Men man kan ju heja på stan och stanna till och fråga hur läget är någon gång ibland.

Sök stöd hos någon vän, släkting, kurator om du behöver prata med någon. Det kommer bli bra det här. Enklare blir det när ni inte längre bor under samma tak.

Även om man är överens om att separera betyder inte det att man är bästa vänner, glad och nöjd per automatik.

Tvärtom så kan det gemensamma beslutet bli ventilen för all besvikelse man burit på under lång tid när man inget kunnat säga. Och då pyser det över och ut kommer alla känslor man burit på länge. Då blir det så här.

Han har ju så att säga ingen anledning längre att hålla uppe något inför dig, eller att försöka dölja sin besvikelse över dig. Det hör ju en skilsmässa till att man är missnöjd.

Agera kort och sakligt från ditt håll, reagera inte om du uppfattar honom som elak utan håll dig så neutral som möjligt. Ta tag i de praktiska bitarna med nytt boende direkt. Dela upp ansvaret för barnen snarast också. Gör något annat när han har ansvaret.

Kort sagt, separera era liv så långt möjligt redan nu.

Tack så mycket för svar. Känner att jag borde ge lite mer bakgrundsinformation, för hur gärna jag än vill tro att ni har rätt så känns det lite för lätt. Just nu känner jag mig som boven i det hela (vilket jag naturligtvis till stor del är, men inte helt och hållet till att ta steget till separationen). Jag försöker hålla mig anonym så mycket som möjligt så det är lite svårt att förklara på ett bra vis.

Jag har aldrig varit en person som bönar och ber eller försöker få folk att ändra sina beslut. Håller mycket inom mig själv och är alldeles för stolt av mig för mitt eget bästa.

Det är en del av min "känslokyla" som är orsaken till att det varit dåligt mellan oss. Jag har väldigt svårt att visa känslor, och efter en lång tids sjukdom som inte är ordentligt utredd har jag allt mer dragit mig undan honom. 

Under vår förra separation (för flera år sedan) var vårt läge inte lika hopplöst. Men då slutade det i en mängd gräl och avståndstagande månader innan. Han är konflikträdd och jag har svårt för att visa känslor = hopplös kombination. Då vi avslutade förhållande i gräl förstår jag de hårda ord och känslokylan som han visade då. Men det tog inte många veckor innan han tyckte att jag var barnslig som inte ville prata honom och att jag är en isbit som bara kan radera ut någon från sitt liv. Han ville att vi skulle försöka på nytt, medan jag var osäker på att det var en bra ide för jag mådde rätt bra med att vara själv. Även denna gång var jag ett stängt kapitel i hans liv och det skulle aldrig bli "vi" igen.

Denna gång var det annorlunda. Vi brukar sällan gräla, även om han säkert varit väldigt missnöjd. Men jag har knappt ork och lust att engagera mig i bråk när jag fortfarande är sjuk. Han var så mån om att kunna separera som vuxna människor och inte ovänner, och därför blev jag därför lite ställd över dessa omsvängningar. 

Jag hade aldrig nämnt något om att vi borde försöka igen i framtiden. Därför förstår jag inte behovet av att diskutera saker som att han verkligen är säker på sitt beslut eller att han skiter i om jag träffar andra. Om jag hade pratat om sånt hade jag förstått bättre. Men det konstigaste var ändå anklagelserna om att jag troligen inte bryr mig om ifall han dör eller inte. Det fick mig att känns mig som omänsklig och den elaka i det hela.

Trist!! 
För vi behöver kunna samtala åtminstone ett tag till och kommer säkert inte helt undan varandra i framtiden. Jag hade inte tänkt att ringa honom varje dag för att kolla läget, utan bara känna att man kan skicka ett sms när det är något verkligen, verkligen viktigt. För mig är han ändå en av de viktigaste personerna i mitt liv. Han har varit väldigt snäll bortsett från konflikträdslan, och oftast visat att han brytt sig (förutom på sista tiden). Eftersom jag är så trött och uppe i mitt eget mående så är det svårt att veta helt säkert vad jag känner. För tillfället orkar jag inte. Men jag vet att han är viktig och jag bryr mig om honom oerhört och vill att han ska finna lyckan.

Jag är så ledsen att jag inte kunnat ge honom det han behöver för det är han verkligen värd.