Varför är det så svårt att stå upp för sig själv?

Hej, förlåt för ett långt och rörigt inlägg. Och redan nu vill jag säga tack för att du är här och vill läsa min berättelse. Jag vill absolut inte ta emot några elaka kommentarer om hur dum jag varit som förlåtit vissa saker osv. Jag vill bara ha era synpunkter på detta, på ett respektfullt sätt gentemot mig. 

2016 blev jag tillsammans med min ungdomskärlek. Vi var tillsammans i ca. 2,5 år, jag var 18 och han 20. Destruktiv relation då han var väldigt kontrollerande och vi krockade MYCKET när det kommer till hur vi reagerar när vi blir känslosamma. Han arg, kall, stänger av och jag känslig, gråter, ledsen, deppig. Oavsett vad vi tjafsade om blev vi alltid helt olika. Vi gjorde slut.

Vi båda skaffar ny partner, är utan varandra 1,5 år. När jag blev singel tog jag kontakt med honom igen (hade väl inte bearbetat mina känslor till honom, så jag trodde nog att jag inte glömt han än, visste även inte heller att han hade ny flickvän. Hade annars absolut inte träffat honom!!). Vi ses, har sex och han lämnar sin tjej för att kunna vara med mig (i loppet på ca. 1,5 vecka. Jag var tydlig med att jag absolut inte kommer lägga mig i deras relation, och att om han är med henne så kommer jag låta dem vara ifred. Dock ville han vara med mig, han hade nog inte heller bearbetat oss och saknade mig, därav lämnade han henne). Vi började ses igen, men efter ca. 3-4 veckor får jag reda på att han valt att skriva till hans ex att han ångrar sitt val, att han vill att det ska funka mellan dem. Att jag har varit hans plan B och att det är henne han vill vara med. Jag avslutar allt med honom när jag får reda på detta.

Några månader går och han ringer mig för att berätta att dem är tillsammans igen, jag hade mått skit under tiden jag inte var med honom och för att han på något sätt gick bakom min rygg (han har aldrig varit otrogen mot mig innan, och trodde inte heller han var kapabel till det mot mig då vi alltid haft en speciell relation. Jag vet att ingen av oss haft den relationen innan eller efter, eller känt såhär för varandra, som vi gjorde, med nån annan) men när jag fick höra detta så var det som att allt stängdes av. Jag började må bättre, fokuserade på mig själv och tänkte att han var värd skit. Hoppat mellan oss, lekt med våra känslor. FYFAN

Några yttligare månader går, och det slutar med att han hör av sig till mig. Han hade lämnat tjejen då de tjafsade mycket angående hans otrohet med mig mot henne. Han ville att vi skulle försöka igen, att han var osäker tiden han var med mig men skrev med henne, att han inte visste vad han höll på med, att han tvekade på mig för att jag kom tillbaka efter 1,5 år från ingenstans. 
Jag ger honom en ny chans och vi bestämmer oss för att satsa på vårat förhållande. 

Vi flyttar ihop rätt snabbt, bara efter några månader. Och det var väl då kaoset började. Han som lovade mig att aldrig mer ljuga för mig, aldrig mer gå bakom min rygg, aldrig mer såra mig ljuger för mig igen, efter bara några veckor. Han umgicks med sina vänner en kväll, en tjej var med i deras sällskap och han undanhåller och berättar inte det för mig för att jag inte ska tro något annat. Han rensade även sin konversation med sin tjejkompis eftersom jag, samma sak där, inte ska tro något som inte stämmer. Dessa saker hade han inte ens behövt ljuga om, och är egentligen inga stora lögner. Men just att han några veckor innan lovat och svort på allt möjligt att aldrig ljuga för mig igen, gör att dessa lögner förstorades, eftersom han förstörde principen. 

Detta får min lilla tillit som jag hann bygga upp för han, efter allt sist, att rasa igen. 
Jag går igenom hans mobil och ser att han har screenshots på porrvideos på sin mobil, alltså nakna tjejer. Detta drar ner hela mitt självförtroende. 
En annan kväll kom han hem full, spottade på mig, kastade saker efter mig, puttade mig, kallade mig för hora, smuts, äcklig, sa att han hatade mig, slog sönder våran lägenhet FÖR INGEN ANLEDNING ALLS!!! Jag åker till min mamma i panik och chock, han kommer efter. Min familj var då i en annan stad hos en nära släkting, så det var bara jag och han i mammas hus. Slår sönder saker i MIN MAMMAS HUS, fortsätter spotta på mig. Där slog han mig också för fösta gången. Han ber mig dra ner mina byxor för att lukta på mitt underliv för att se så att jag inte varit otrogen mot han (ALDRIG visat några tecken på att jag hade kunnat göra något sånt, har alltid varit lojal och ärlig mot han oavsett!!) jag hade blåmärken på mina armar, jag hade ont i huvudet där han slog mig i ca 3-4 dagar. 

Jag förlåter han för detta... Jag vet att jag bara borde lämna och stå upp för mig själv. Men jag kunde inte. 
Efter denna händelse ändrades hela min syn på honom. Jag tappade allt. Jag tappade min trygghet hos honom, utvecklade reflexer som gjorde att jag kunde täcka mitt ansikte som att någon ska slå mig, bara han la armen över min axel.  Han visade mycket ångest, och sa att han skulle gå till mansjouren för att prata. Men jag blev helt ärligt rädd för honom, vad han kunde vara kapabel till.

Men under två månader efter detta har jag känt att jag bara är ett skal, min själ är någon annanstans. Jag passerade mina gränser, mina principer för denna människas skull. Jag valde hans mående framför mitt. Jag valde bort mig själv helt och hållet. Den riktiga jag hade aldrig kunnat förlåta något av detta. Men jag kunde inte lämna. Jag förlät han.

I två månader var det upp och ner, vissa dagar låg jag bara och grät, andra dagar var väl bättre. Vi bråkade mycket, ofta över detta. Att jag fortfarande var ledsen över hur han behandlat mig, när jag bara varit snäll och förlåtande. Sista bråket vi hade handlade om att jag tyckte att han inte fanns där för mig när jag var nere. Istället för att bara hålla om mig så kunde han bli arg på mig och ville vara själv, alltså att JAG ska låta HAN vara när det är jag som är ledsen. 

Det bråket slutade med att jag fick nog, gjorde slut med honom. Tog alla mina saker och stack till min mamma. Sa upp lägenheten, flyttat alla mina möbler och har inte hört av mig till honom om något annat än lägenheten. Dock så kontaktar han mig då och då för att säga hur mycket han älskar mig. Han kan lägga all skuld på mig och säga att det är jag som gett upp, jag älskar han inte tillräckligt mycket för att försöka. Varje gång han hör av sig står jag upp för mig själv, är väldigt hård och rak och säger att jag inte vill ha något att göra med honom. Han verkar ha svårt att förstå detta och "kämpar" fortfarande för att få tillbaka mig. Det har gått ca. 2 veckor nu efter att vi gjorde slut. För mig är det en lättnad, men skuldkänslorna till honom (HELT SJUKT att jag har det mot någon som kunnat göra allt detta mot mig) förstör min bearbetning. Vissa dagar kan jag även känna att det inte är jag som varit med om detta, att jag liksom är helt tom när det kommer till honom och allt han gjort mot mig. Vet inte om jag ens en enda gång under dessa 2 veckor saknat honom?

Varför ska det vara så svårt att sätta sig själv först? Att stå upp för sig själv? 
Är det någon som varit där jag är, och sen vuxit i all skit, kommit ifrån det starkare?! Jag känner mig stark, som för första gången har satt ner foten på riktigt. Men samtidigt känner jag mig svag, när jag gråter för denna människa. För att det blev såhär. Dock är jag som sagt inte ledsen varje dag, och det kan också skrämma mig. Att jag kanske omedvetet bara pushar iväg allt, och att det ska komma tillbaka senare? Alltså att jag typ ångrar att jag lämnade han, är ledsen över det, eller saknar han?