Spelberoende tonåring, gå mot psykologernas rekommendationer?

Skola och träningar ska skötas, och middag med familjen utan att knota. Sen lägga sig i tid för att orka med skolan. Det är det minsta jag kräver av min snart-tonåring.

Skulle det vara konstant bråk, skrik, och tjafs skulle jag tillåta noll spelande tills man tillsammans kan komma överens om en lagom nivå.

Att man har ADHD är i mina ögon ingen ursäkt för bråk och skrik, man måste trots det kunna komma fram till något som fungerar tillsammans med resten av familjen. Nu kan ju det se olika ut beroende på om det handlar om en 13-åring eller en 17-åring...

Men om psykologerna talade om för dig att du gjorde fel då? Att det inte var ok att ta bort spelet.

(Vad gäller tonåringens adhd så menar psykologerna på att spelandet är ett sätt att rensa huvudet och att det ger ett lugn som h*n behöver.)

Men jag skulle inte först ta bort spelet, bara förhandla om reglerna. Vill inte tonåringen förhandla utan bara skriker och bråkar - ja då blir det ju inget spel under den tiden tills man kommit överens, och det är ju upp till tonåringen själv att bestämma. Jag har svårt att tänka mig psykologer skulle anse det fel, men ifall de gjorde det, so be it. Jag skulle inte låta tonåringen helt köra över mig och resten av familjen och bete sig hur illa han/hon vill.

Och sköts inte skolan etc, då får man lägga upp en slags plan som kan klaras av, samtidigt med begränsat spelande. Det beror ju lite på hur och varför skolan inte sköts. Men skiter tonåringen i skolan - då skulle jag ta bort spelet helt oavsett vad psykologer säger, ja.

Det må låta konstigt men han behöver en respekterad och grundad manlig förebild. Pappa, farfar, morfar, tränare etc. Någon han kan läsa av hur det är att vara sig själv.

Nu har jag inte sagt något om könet på barnet, däremot saknas absolut en manlig förebild. Helt rätt. Tyvärr. Önskar det fanns någon.

Det låter som att du talar om en narkoman.

Läs om din text och byt ut spelande mot knarkande och x-box/fortnite mot skjutheroin och rökherion.

Ditt barn har en seriös beroendeproblematik och diagnosen är INGEN ursäkt att få spela - tvärtom! Den borde vara en ursäkt att verkligen begränsa spelandet.

Haha, ja, för alla män är ju likadana. Något magiskt manligt som alla män har och därför endast män som kan fostra pojkar. Mmm, verkligen. För så har det ju alltid sett ut i historien. När männen var borta i 5-10 år i stöten.

Att det är ett beroende är helt klart. Det drar jättemycket. Sen spelar vännerna ännu mera, helt galet. Dessa föräldrar har jag haft kontakt med, men de bryr sig inte så samma sätt som jag.

Jag har stor respekt för människor med en gedigen utbildning och går inte gärna mot deras rekommendationer, men jag känner själv att det närmar sig att ta bort spelet helt. Har gjort det förut, då var det ett par jobbiga dagar i början men sen lugnade det ner sig. Önskar jag inte gett tillbaka det när h*n inte kan finna en lagom nivå på spelandet.

Högskolepoäng och sunt förnuft hänger sällan samman.

Ju fler högskolepoäng och desto högre studier, desto mer formad, fyrkantig och icke självtänkande blir man.

Så bra att du ser och vill ta tag i problemet!

Jag skulle prata med psykologen igen, som du säger är de experterna. Läs på om spelberoende, om tonåringar och skärmar etc. På seriösa källor, hellre än att fråga här. La några länkar sist, som jag tror kan vara bra att börja med. 

Sedan skulle jag ta med mitt barn till psykologen för att tillsammans göra upp en plan, så att barnet får info från två olika håll.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/spelprevention/om-spelproblem/dataspel/

https://statensmedierad.se/index.html

Lycka till!

Vilket skitsnack. Har du något belägg för ditt påstående, eller är ditt bara en korkad åsikt som du har? 

Om skolan misskött tycker jag att du ska vara orolig.

Om han får utbrott när ni diskuterar detta och han då får spela mer pga du inte orkar ta striden så är det klart att han får utbrott för att han ska få spela mer och mer och mer.

Om du inte tar striden nu blir det ju inte lättare när han blir äldre.

Om han vill spela varje vaken minut så låt honom göra det, men:

Först o främst ska han gå i skolan o göra läxor.

Måltider ska skötas.

Är han hemma från skolan pga sjuk, stäng av bredbandet så att han inte stannar hemma för att spela.

Spelandet slutar vid 22 på kvällen så att han kan få den sömn som han behöver.

Redan gjort. Det håller inte då h*n bryter överenskommelserna. Trots detta anser de att vi ska fortsätta med att försöka finna en bra balans.

Det är självklarheter, men det blir alltid konflikter kring allt ändå. 9 ggr av 10 tar jag striden. Internet har naturligtvis tidsbegränsning och är man sjuk och hemma är det avstängt.

Rent neurologiskt är våra hjärnor skapta genom att ta efter beteenden uppvisade av en hane som har högst rang i flocken. Just works this way.

Jag hoppas att ts lyckas att hjälpa sonen att hitta en sådan fadersgestalt.

Vem är det som bråkar, skriker och tjafsar och hur lidande blir skolan?

När spel är ett stort intresse och en drivkraft är det verkligen inte säkert att bästa sättet är att ta bort detta!

Man kan få en passiv och ledsen tonåring som helt tappar gaisten.

Vi strukturerar upp dagen när det börjar tappar struktur. Man äter innan kl. 13. Man äter innan kl. 18. Vi stör inte mitt i matcher, vi pratar om dagen och förväntningar vid måltider och mellan aktiviteter, så att vi ej stör speltid. Vi kollar vad som behövs göras i skolan och hemma.

Vi pratar om vilken av träning för att prestera i spelen.

Att bara se på spel som missbruk är inte konstruktivt!

Jag har en 15-åring med adhd och känner igen mig i mycket av det du beskriver. Just det där beroendet är svårt att bemöta - det är liksom inte rationellt och går inte att förhandla med.

Vad som vi införde när sonen var runt 13 och på toppen av sina tonårsutbrott och hormonstormar var att vi villkorade spelandet. Gamified tillgången till hans spel, så att säga. Han hade redan tidsbegränsad skärmtid, men nu införde vi att han skulle göra vissa saker först, innan han fick spela. Han fick tjäna in sitt spelande och det skulle alltid betalas först.

Vi skrev listor för morgon, skoldag, eftermiddag, middag och kväll. Lägg instruktionerna på en nivå som är relevant för en adhd-hjärna, vilket ofta innebär att man får bryta ner saker i mindre beståndsdelar. Ha alltid som första punkt att man måste kontrollera sitt temperament till en respektfull nivå. 

Håll det på en nivå som är realistisk för ditt barn. Sköts mat, hygien, sömn, skola, läxor och kanske träning så räcker det väldigt långt. Ska ni lägga på mer än så, så bör det komma från barnet själv, att han eller hon vill ha hjälp att uppnå något.

Dela upp dagen i mindre bitar så att något man gör eller inte gör på morgonen inte innebär att det inte finns en chans att få skärmtid på hela dagen. Då förlorar man lätt sin spelare. 

För min son hjälpte det här oss mycket, för att vi fick ordning på vardagen trots att tonårsfasonerna satte in till hans redan begränsade impulskontroll. Han är nu, ett par år senare, i ett mycket lugnare stadium och vi jobbar på att mycket sakta och långsiktigt lära honom att själv ta över kontrollen över spelandet i sitt liv.

Det låter som den vanliga kvasipsykologin företag kör ned i halsen på sina anställda, tätt följt av färgkodade personligheter.