Rättvisa

1. Sätt upp fler foton! Hur svårt ska det vara att tillmötesgå ett barn som faktiskt är ganska litet ff? En sån enkel sak kan göra att barnet känner sig mer trygg. Sätt dig med barnet, titta tillsammans igenom foton och bestämt ett par stycken som denne vill sätta upp. Då har ni gjort en mysig grej av detta tillsammans + att barnet kände sig lyssnat på.

2. Julklappar: det blir alltid knepigt när vissa barn har 2 familjer och vissa barn enbart 1, men för det första behöver det inte vara för samma summor - det mest rättvisa är ju att ge varje barn sådant som blir perfekt för den. De äldre barnen kanske möjligen räknar kronor och ören men då får ni försöka lära dem att tänka annorlunda, annars kommer livet bli jobbigt för dem. 
Att ni ska ge mer till den minsta för att de andra får saker från sin biopappa, så tycker jag är galet tänkt. Små barn behöver mindre, så är det. De blir superglada för vad de får och gärna stora och skojiga paket att öppna, medan äldre barn kanske mer uppskattar något dyrare de verkligen önskat sig men får då färre paket. 

Ni ska titta på er familj - hur blir det bra när barnen är hos er - inte jämföra med att några av dem har ett till boende och får julklappar där.  (tycker åtminstone jag) 

De äldre barnen ska känna sig rättvist behandlade men ni behöver förklara för dem detta med att "rättvisa" kan se olika ut i olika åldrar. När de äldre var 3 år kanske de fick lego, bilar osv. Nu kanske de vill ha en mobil. Nu är yngsta barnet 3 - det går inte att jämföra med vad en 10-åring önskar sig/behöver. Detta bör de kunna förstå om du förklarar tålmodigt. Däremot ska detta så klart inte mynna ut i att 10-åringen "tänker fel" eller är avundsjuk (även om den kanske är det), utan försök hjälpa till så att de kan landa i att de är nöjda och känner sig lika mycket värda i den nya familjen, som minsta barnet (jag gissar att det kan vara där skon klämmer, även om en 10-åring kanske inte kan uttrycka det) 

Ni vill inte skapa ett 3-årigt bortskämt monster som får dubbelt så mycket på jul som sina äldre syskon- jag bara säger det! 

Tack snälla för sitt svar. Jag känner som du beskriver. Inte så svårt att göra det "rättvist". 3 åringen bryr sig ju inte men för de stora barnen är det viktigt. Jag vill att de ska känna sig lika värdefulla och älskade alla tre. Min sambo har jättesvårt att förstå det. Han går mest undan när de stora barnen är här. Han är aldrig med och spelar spel eller ser på film. Sen använder han ofta uttryck som "er familj" och syftar då på mig och mina två stora barn. Det är mycket med dem, de behöver hjälp med läxor och skjutsande. Sonen spelar hockey så det tar mycket tid men 3 åringen får ju all uppmärksamhet de andra veckorna. Jag blir provocerad när han säger "er familj" för i min värld är vi alla fem en familj.

Inte underligt att barnen upplever det så.... vilket praktarsel du har till sambo som inte inkludera de större barnen.

Det klassas som psykisk misshandel.... vill du verkligen utsätta de större barnen för det??

Vad innebär psykisk misshandel?

Det som din sambo gör.

Att inte inkludera de större barnen etc... och dina barn märker detta och har börjat signalera till dig.

Så ta ditt föräldraansvar! 

Varför gör även du skillnad på dina egna barn?

Jag tycker verkligen synd om dina stora barn, de blir undanskuffade av din nya och värre är - av deras egen förälder!

Är man barn så måste det vara ungefär rättvist mellan syskonen (hel som halv).
Ungefär.
Det betyder inte att det måste vara exakt lika utan att ibland får en mer, ibland någon annan.

Tack snälla för era synpunkter. Det bekräftar mina känslor och tankar. Jag hamnar mitt emellan barnen och sambon och såklart går barnen först. Sen vill jag ju få det att fungera med sambon men just nu känns det svårt. Han är så fast i sin åsikt. Han tycker att det inte går att diskutera med mig. Jag skulle vilja gå i parterapi men han vägrar för han tycker inte att någon annan kan hjälpa oss.

Tack snälla för era synpunkter. Det bekräftar mina känslor och tankar. Jag hamnar mitt emellan barnen och sambon och såklart går barnen först. Sen vill jag ju få det att fungera med sambon men just nu känns det svårt. Han är så fast i sin åsikt. Han tycker att det inte går att diskutera med mig. Jag skulle vilja gå i parterapi men han vägrar för han tycker inte att någon annan kan hjälpa oss.