Ofrivillig ensamhet

Jag är en tjej på 28 år som lever i ofrivillig isolering och ensamhet. Jag bor själv i min lägenhet, flyttade till en mellanstor stad för ett par månader sen och har varken barn eller ett förhållande. Just nu är jag även arbetslös, så är hemma mycket.

När jag skriver detta inlägg har jag inte umgåtts med någon på fyra veckor. Ingen som direkt ringer eller sms:ar och frågar hur man mår, hur min dag har varit osv ofta tänker jag att jag hade kunnat dö utan att någon hade märkt det.

Känner mig så osynlig, ensam, att jag inte har en viktig roll i någons liv, tror jag har börjat utveckla en depression då jag mest sover bort dagarna och har svårt att motivera mig till att starta dagen.

Min pappa är alkoholist, min mamma gick bort för 7 år sedan, har knappt någon kontakt med syskon eller släktningar, har en nära vän som bor 1h från mig men har känt att hon inte riktigt har tid nu när hon har pojkvän och vill inte tygna ner henne, då jag vet att hon har svårt att hantera när jag mår dåligt.

Tänker ofta på självmord, att det inte spelar någon roll om jag lever eller inte, ingen kommer sakna mig ändå. Jag är en utav dom personerna som man kan läsa om i tidningen som legat död i sin lägenhet i flera veckor utan att någon hade märkt något.

Jag försöker och hitta på saker på dagarna, men allt känns så meningslöst.

Jag är en tjej på 28 år som lever i ofrivillig isolering och ensamhet. Jag bor själv i min lägenhet, flyttade till en mellanstor stad för ett par månader sen och har varken barn eller ett förhållande. Just nu är jag även arbetslös, så är hemma mycket.

När jag skriver detta inlägg har jag inte umgåtts med någon på fyra veckor. Ingen som direkt ringer eller sms:ar och frågar hur man mår, hur min dag har varit osv ofta tänker jag att jag hade kunnat dö utan att någon hade märkt det.

Känner mig så osynlig, ensam, att jag inte har en viktig roll i någons liv, tror jag har börjat utveckla en depression då jag mest sover bort dagarna och har svårt att motivera mig till att starta dagen.

Min pappa är alkoholist, min mamma gick bort för 7 år sedan, har knappt någon kontakt med syskon eller släktningar, har en nära vän som bor 1h från mig men har känt att hon inte riktigt har tid nu när hon har pojkvän och vill inte tygna ner henne, då jag vet att hon har svårt att hantera när jag mår dåligt.

Tänker ofta på självmord, att det inte spelar någon roll om jag lever eller inte, ingen kommer sakna mig ändå. Jag är en utav dom personerna som man kan läsa om i tidningen som legat död i sin lägenhet i flera veckor utan att någon hade märkt något.

Jag försöker och hitta på saker på dagarna, men allt känns så meningslöst.