Sambon inte mogen att bli pappa

Min första tanke är att inge kul att vara ensamstående men hellre det än ett förhållande på dom premisserna

Jag håller helt med dig. Det är inte ett drömscenario. Jag ligger nu sömnlös nästan hela nätterna och detta blev ju inte alls som planerat.

Jag har bra jobb och en god ekonomi ändå och jag har syskon och föräldrar som lovat att stötta mig. Det blir aldrig samma sak som en engagerad sambo såklart, men jag vill verkligen inte göra abort nu. Jag har genomlidit flera veckor av illamående och känner att en abort inte är rätt.

Vad hade ni gjort med själva relationen?

Jag kan lätt gå vidare efter tjafs och bråk i vanliga fall men just nu känner jag inte igen killen jag blev kär i. Dessutom vet jag vad han har för tankar på mig nu och att han har pratat skit om mig med hela sin familj, så jag är ju inte speciellt omtyckt nu längre

Exakt!
Om någon kallade mig störd och dum i huvudet hade jag dragit. Det går inte att släta över eller skylla på dåligt humör. Man säger inte så till nån som man tycker om. Han är inte bara nervös? Kanske behöver han prata m kurator på MVC själv?

Oj, jag lider med dig. Vilken jobbig situation!!

Abort är ju inte enda utvägen, du verkar vara mogen och vill ha det här barnet och har ändå stöd och support ifrån familj och vänner. Jag hade lämnat honom och inte hört av mig och sett hur han tar det resterande del av graviditeten, det vill säga försöker han att lösa det och är delaktig eller beter han sig likadant? Hade han betett sig likadant hade jag nog bara fortsatt mitt liv själv med barnet, hade han försökt att lösa det och varit delaktig så kan han få vara en del av barnets liv..

Försök att tänka positivt i situationen, att hellre nu, hellre att du ser honom för den han verkligen är nu och att du har chansen att för ditt och ditt barns välmående få det bättre. 

Du påstår att du är en tjej som kräver att bli respekterad....

Well uppenbarligen inte... alls...

Obegripligt att du accepterar detta...

Du stannar i relationen så uppenbarligen accepterar du att bli behandlad som bajs...

Tycker absolut ni ska avsluta relationen.

Jag vet inte om det där är en person som jag skulle vilja ha barn med? Gå inte med på gemensam vårdnad så borde i all fall första året med bebisen bli "bra". Men som sagt, samarbeta med en sådan arg pwrson i 18 år.... Jättesvårt. Samtidigt förstår jag att du inte vill göra abort. Om du har tur så skärper han till sig, eller låter dig vara ifred.

Oj vad svårt. Förstår om du inte vill göra abort, men jag vet inte om jag hade vågat ha barn med en sådan person. Han låter riktigt läskig. Kontrollerande. Risken finns att han använder barnet mot dig. Han har ju rätt att ha delad vårdnad (så fort barnet är tillräckligt gammal för det) och jag hade inte velat att barnet skulle växa upp i en sådan miljö.
Nej, fy fan..lider med dig :( Hoppas du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig och att du har någon att bolla med och få stöd från.

Jag hör vad du säger med inte abort. Däremot blir jag orolig för det framtida barnet att ha en sån pappa. Skulle du kunna lämna bort ditt barn 50% av dess unga liv till honom om han kommer helt plötsligt en dag och vill vara delaktig?

Ibland måste logiskt tänka och förnuft komma före det känslomässiga. Om du kan tänka dig vara ensam, kanske spermadonation skulle vara en bättre lösning.

Har stöttat en del bekanta som har barn med en idiot. Självklart ångrar de inte barnet, där emot vems som är pappa. En av dessa fick hem sin flicka med blåmärken över kroppen. Fortfarande delad vårdnad pga bristande bevismaterial.

Det låter tyvärr som att abort är det bästa, även om du tycker att du är lite gammal osv för även om ni går isär (och jag hoppas du förstår att det är enda alternativet där!) så kommer du att ha den där mannen i ditt liv 18+ år framåt, med hans pissiga attityd där han kan ställa till med ett rent h-vete för dig och barnet kring umgänge, olika regler i hemmen, hur han bidrar till barnets uppehälle, lägger sig i dina kommande relationer och allt annat han kan komma att tänka på. Det kan ibland vara bättre att kapa alla band, även om det gör ont!

Och det finns andra män att skaffa barn med, mycket vettigare såna! Eller spermiedonation.

Jag behöver verkligen ta mig en rejäl funderare. Jag har ju några veckor kvar att ta beslut på.

Det värsta är att jag aldrig har sett den sidan hos honom förut, så det är därför jag sitter i den här situationen nu som gravid. Hade jag sett och upptäckt det innan hade jag stuckit fort som blixten. Det mest skrämmande är att han är den mest kärleksfulla personen jag träffat, fram tills de senaste veckorna då detta som jag beskrivit har hänt. Det jobbigaste är att han får extrem ånger efteråt, men då är ju redan skadan skedd ??

Nu är det väl klassiskt att män som använder psykiskt och fysiskt våld i relationer visar ånger i alla fall i början.

Usch jag lider med dig :( Jag förstår att du inte vill göra abort. Mitt råd är därför att du inte gör det, men att jag lämnar relationen och:

1. Sparar ALLA konversationer som du har med honom på mobilen och i appar.
2. Skaffa en app som spelar in samtal och se till att den på aktiv när du pratar med honom.

DOKUMENTERA, DOKUMENTERA, DOKUMENTERA!

Det kan hända att han ändrar sig ja, men om han inte gör det och vill ah gemensam vårdnad är det viktigt att du visar varför i inte ska ha det. 

Det han sa att "vi ska se till att vi gör abort och att jag aldrig mer ska höra av mig till honom för att jag är så dum i huvudet och helt störd." är helt sjukt och borde tas hänsyn till i samband med en eventuell vårdnadstvist.

Jag skulle också ta kontakt med BVC och be om att få tala med en psykolog.

Grattis till graviditeten och stort lycka till!

Jag gick igenom en graviditet helt ensam när jag väntade dottern, pappan ville göra abort men valde ändå att behålla och idag är hon 3 år. Det stärkte mig extremt mycket, och jag hade hela tiden mina vänner o min familj när det behövdes. Så bara för att man blir ensamstående så betyder inte det att det är dåligt, så jag punchar dig till att lyssna på ditt hjärta och gå efter det. Allt blir bra hur du än väljer att göra.

Lycka till!

Jag hade lämnat honom och sagt att jag gjort abort. Sedan hade jag behållt barnet så jag slapp ha ha mer med den personen att göra. Aldrig att jag velat dela föräldraskapet med en sån iduot och jag gissar att barnet klarar sig bra utan en sån pappa också.

Och vem skulle du uppge som pappa i offentliga register då? Bara ljuga eller?? Ett barn har rätt till sin pappa, även om han är idiot.

Jag är i v14 och i exakt samma situation pratar gärna vidare med dig enskilt, KRAM

Jag har läst varje inlägg som ni svarat på, men jag har inte lyckats lista ut hur man svarar på var och ett utav dem.

Det är svårt att se detta objektivt eftersom jag har så många känslor inblandade.

Varför gör vissa såhär, dvs att man klagar på andra tex angående att jag saknar mål i livet?

Jag kan inte säga emot heller, men det är ju ändå mitt liv och mina beslut. Jag pluggade till vad jag trodde jag ville bli och har nu ett bra jobb, men trivs jag? Nej, inte 100% och kan definitivt tänka mig att göra något annat i framtiden. Vem har rätt att klanka ner på mig för det, bara för att jag inte har en klar plan över hur jag vill att mitt yrkesliv ska se ut? Jag är väl inte ensam? En partner ska väl stötta och förstå istället för att bli orolig över hur framtiden mellan oss kommer se ut bara för att jag är osäker på yrkeslivet?

Detta har alltså kommit de senaste veckorna. Vi har tidigare haft en väldigt fin relation med mycket resor och roligt tillsammans.

Vi började också bråka om en hushållsmaskin som jag pratat om att jag vill ha i vårt kommande hus. Han sa att jag får betala den själv isåfall. I VÅRT kommande gemensamma boende. Han betalar ju för sina hobbys själv, menar han. Men en gemensam hushållsmaskin är väl inte min hobby? Bara en nödvändighet för oss som ska skapa ett liv tillsammans i vårt kommande kök. Jag förstår inte. Jag kan betala den själv, men vart är tvåsamheten? Problemet sitter inte i att han inte har råd.

Detta pratade vi alltså om innan allt eskalerade som jag skrev i första inlägget.

Jag tycker att man som par stöttar varandra. Att ge råd och säga vad man tycker är en sak, men att dra ner varandra är inte ok! Man ska känna att ens partner är ens trygga punkt, ens bästa vän. Jag får nu meddelanden om hur rädd och orolig han är inför framtiden eftersom att jag inte har en plan för mitt yrkesliv?

Nu blandar du ihop allt i livet till en rörig massa. Separera ditt liv i delar så blir det lättare att reda ut.

1: Din sambo. Självklart ska man ställa upp för varandra när man valt att leva ihop. Men han bevisar motsatsen, och ganska ofta tydligen. Det du skrivet här misstänker jag är toppen på isberget bara. Ta sig en rejäl funderare om du vill tillbringa resten av ditt liv med honom när han redan nu visar dåliga sidor. Tro mig, det blir inte bättre, speciellt inte med barn med i bilden. Har för övrigt själv lämnat en riktig idiot som jag var förlovad och sambo med i flera år. Hans dåliga sidor var för många och vägde inte över. Så jag vet hur svårt det kan vara att lämna.

2: Graviditeten, Det framtida barnet måste du också tänka på. Jag kan låta elak och känslokall nu. Men du ansvarar för att sätta detta barn till livet och bli utsatt för denna man. Som du själv blivit och fortfarande blir utsatt för, tycker du han kan ge barnet en bra barndom. Du kan lämna honom och slippa det, men barnet kan inte det om han vill ha det 50%. Dags att sätta dina egoistiska känslor åt sidan och tänka 20 år fram för den framtida individen. Jag har sett för många kvinnor som har barn med idioter, hur de gråter och får panik av att lämna bort barnet för de vet att han inte gör ett bra jobb.

3: Val av utbildning och yrke. Nu kommer vi till en annan del av livet. Kanske inte lika mycket känslor med ändå en stor del av livet. Du verkar inte nöjd här. Detta drar ner ditt humör och när din partner inte stöttar blir saken värre. Kanske dags att redan nu ta tag i vad du verkligen vill göra.

4: Boende, ja det här framtida huset skulle jag inte sätta min fot i med den mannen. Tips, leta efter eget.

Summa summarum:

1: Du sätter locket på och låter allt fortsätta. Flyttar in i huset med honom, får barn, du blir förmodligen den som tar ut allt föräldrarledighet. Blir väl du som städar, diskar, handlar mat och sköter allt som har med hushåll och barn att göra. För... Han tycker ju att du ändå bara går hemma på din föräldrarledighet och det var du som ville ha barnet. Han beter sig illa mot dig för nu börjar du gå i tankar att plugga eller byta yrke på något sätt för du inte trivs. Han blir arg och tvär, du skaffar barn och nu ska du byta bana mitt i allt. Ni bråkar en del, mitt framför barnet för han bryr sig inte. Du har inte råd att separera, du har ju gått hemma länge och vill helst inte tillbaka till det där jobbet. Eller så börjar du jobba men känner inte att det är bra och är rädd att du kommer vara fast såhär länge.

2: Du lämnar, skaffar eget boende men behåller barnet. Du får det lite knapert med ekonomin, att vara ensam med enbart föräldrarpenning kan vara tufft. Pappan till barnet har alt 1, totalt klippt av bandet med er och bara betalar minimalt med underhåll. Alt 2, vill ha umgänge och kanske i framtiden 50%. Och som jag beskrev tidigare, du vet inte om han tar hand om barnet på något bra sätt. Eftersom du ensam står med ekonomin och ett barn kan du ha svårt att byta yrke. Att göra de du verkligen känner är rätt. Går det, men blir kommer bli tufft ensam.

3: Du lämnar och göra abort, du är bara 30 och har faktiskt fortfarande flera år kvar att skaffa barn. Du slipper honom helt och kan starta om ditt liv helt och hållet. Du skaffar ett eget, litet och billigt boende. Börjar plugga något nytt och utvecklar dig själv. Och om du känner det där med barn ändå vore något väldigt mysigt men inte har något partner. Skaffa själv med en donator. 2 kvinnor i kom närhet har gjort det och helt ärligt, dessa kvinnor är mycket lyckligare med sina barn än de som måste lämna bort de 50%. Va stark i dig själv och lägg inte din lycka i någon annans händer.

Är i liknande sits som dig och Blurrrberry, hur har allt gått för er? Pratar gärna med er privat för att byta tankar, går det på familjeliv på något sätt att Dma privat?

Han låter som en hemsk människa. SYnd att du är gravid annars skulle jag lämnat.