Men snälla, ge mig en paus!

Jag har alltid varit en engagerad förälder som är mån om att agera pedagogiskt i den mån det går, och vill att barnen ska minnas uppväxten som varm och trygg. Men! Jag behöver få andas innan jag exploderar. Vi har 3 barn under 7 år och de äter upp mig inifrån. Med det menar jag att de aldrig någonsin kan roa sig själva. De springer runt mina fötter konstant, sitter bredvid mig, ligger bredvid mig, bråkar om vem som fick sitta närmast mig senast, vem som ska ha egen-tid, vems saker jag ska titta på först för att det ska bli rättvist osv osv osv. Nu är VAB mer vardag än något annat under Covid-19 och det driver mig till vansinne. Från att de vaknar till att de somnar (och oftast hela nätterna) är ett eller flera barn mig i hälarna. Jag får inte ens duscha eller gå på toaletten själv, och de kräver att vi ska pyssla, leka, promenera etc hela tiden. Händer inte att de leker på sina rum eller tillsammans, utan alltid vid min sida.

Jag har inget minne att det var såhär under min barndom. De gånger jag var med mina föräldrar var vid måltider och en stund på kvällen om vi inte var iväg på något särskilt, men annars lekte jag själv eller med min bror/andra barn. Även min man har sådana minnen från sin uppväxt.

Vad gör man? Har ni det likadant? Jag trodde man skulle ?slippa? klängandet när barnen kom över 4-5 års åldern, men verkar inte riktigt vara så..