Att separera, hur gör man?

Hur menar du när du skriver att du drar det kortaste strået? Vad är det du vill göra men inte kan pga av din partner och på vilket vis begränsar din partner dig?
Kan särbo vara ett alternativ?

Tänk logiskt. Du kan inte bo ihop och vara tillsammans med någon för att vara snäll.

Mest rättvist är att du förklarar för din sambo det du skrivit här och säga som det är. Kanske kan ni hålla kvar vänskapen men ni måste göra slut på relationen och flytta isär, och efter det måste ni ta en period där ni hörs väldigt mycket mindre, kanske bara en gång i veckan några månader.

Särbo och öppet förhållande i så fall, men det är inga alternativ för min partner.

Jag känner mig ensam i förhållandet, är den som måste initiera alla samtal, göra all planering kring oss båda och merparten av det praktiska i hemmet. Mer som en förälder än en partner. En del svartsjuka från hens sida och milsvid skillnad i sexuella och sociala behov. Olika ekonomiska förutsättningar där jag är den som tjänar minst men betalar mest. Olika hobbys, där hen ogillar min hobby, ogillar musiken jag vill lyssna på, sätter sig på tvären när jag försöker lägga om mitt liv för min egen hälsas skull. Har obefintligt emotionellt stöd när jag har det motigt. Listan kan göras lång.

Har gått i parterapi, på mitt initiativ. Fungerade ett tag men föll snabbt in i gamla mönster igen. Föreslog att vi skulle ge det en chans till, vilket hen var positiv till, men då skulle jag få hitta, boka in och betala det själv, precis som förra gången...

Ja, det säger väl en hel del med den beskrivningen....

Kan det kanske vara så att du älskar det ni en gång hade? För på din beskrivning låter det som ett väldigt dött förhållande. Att leva ihop för att man får dåligt samvete om man lämnar är liksom ingen bra anledning.

Bestäm dig och sluta hatta fram och tillbaka. Att lämna och sedan ta tillbaka för att ?hen blev ledsen? är otroligt elakt. Vad hade du väntat dig?? Bryt helt istället och låt din partner hitta någon som hon passar med istället.

Jag befinner mig i en liknande situation. Är i en relation där mina behov, både när det gäller sex och andra saker, alltsom oftast får stryka på foten, trots att jag i åratal försökt prata med honom för att lösa problemet. Jag vet att det rätta är att lämna, men det känns bara så svårt och jag har hittills inte lyckats samla tillräckligt med mod till det.