Hur kan jag som deprimerad läka mitt förhållande?

Hej!
Jag har tillsammans med en helt fantastisk man i fyra år, min bästa vän sedan fem år och sambo sedan tre år. Det senaste året har det hänt väldigt mycket i mitt liv och vi har haft lite svajigt, speciellt sedan corona kom. 
Jag har mått väldigt dåligt, jag förstod nog inte hur dåligt förrän vi för två veckor sedan kom vi fram till en bristningspunkt, det slutade med att behövde en tid ifrån varandra. Jag har betett mig som ett svin mot honom (och andra min närhet) till och från och inte haft livsglädje till någonting och de senaste två månaderna har jag funderat över om det kanske inte bara var bäst att jag försvann, kände mig bara som en börda för alla.
När vi beslöt att vi behövde en paus bröt jag ihop, för då insåg jag att det enda som var värre än att inte vilja leva längre var att bli av med honom så jag sökte hjälp och det visade sig at jag hade en rätt djup depression. Jag började där och då att äta medicin som gör att jag börjar hitta "mig själv" igen. Hon som älskar att hitta på nya saker, träna, och allt det där.

När vi träffades efter en liten tid ifrån varandra sa han att han märkte på mig att "jag" fanns där och att han blev jätteglad över att se mig le och skratta igen. Han sa även att han fortfarande älskade mig. Vi ska ha en paus i november och planen är att vi ska börja dejta igen i december för att hitta tillbaka till varandra.

Min oro är nu att han, under november, inser att han har ett mycket bättre liv utan mig och att han inte vill ge oss en chans till. Att han inte vill jobba på vår relation. Och jag förstår och har bett om förlåtelse för att jag har sårat honom, jag förstår verkligen att jag har det, men samtidigt är det inte "jag" som gjort det, det är min depression till stor del och då känns det "orättvist" att han inte skulle vilja ge den kvinnan han blev förälskad i en chans att läka relationen. Jag känner mig helt uppgiven nu och förstörd över att min psykiska ohälsa kan ha förstört något så fint som vår relation tillsammans och jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska bete mig. Samtidigt som jag vill ge honom tid att läka och fundera vill jag inte att han ska glömma bort mig (den riktiga mig som kommer fram nu). 
Finns det någon som har liknande erfarenhet? Tips?