Aldrig svartsjuk

Du är väl helt enkelt en person som aldrig blir svartsjuk.

Vad är det du vill diskutera?

Jo så är det nog och det är ju positivt i mina ögon men hon tycker typ att jag inte älskar henne. Om andra killar spanar in henne så rinner det bara av mig nästan lite smickrande att dom spanar in hon som valt att vara tillsammans med mig

Det har inte med henne att göra. Det betyder bara att du är tillräckligt trygg i sig själv. Men hon är tydligen inte det eftersom hon tror att din personlighet beror på nåt som har med henne att göra, och hon verkar ha låg självkänsla. Det är väldigt vanligt men det är nåt som hon får bearbeta för sig själv i så fall, terapi om inget annat funkar, men det är absolut inget fel med att må bra och vara trygg i sin självbild!

Det kan vara positivt men det kan också vara negativt, en upplåst självkänsla.
Det handlar inte om vad andra gör utan om det finns anledning att vara svartsjuk, ibland gör det så.

Känner hon sig oälskad har ni problem och då är din brist på svartsjuka mest trolifgt inte det största problemet ni har.

Med den partnern jag är tillsammans med nu är jag svartsjuk. Det känns som han har väldigt liten koll på sig själv, sina känslor och att han är impulsiv. Det är något som återkommer i många delar av hans liv; hälsa, pengar och vissa relationer. Jag skulle inte bli jätteförvånad om han är otrogen. Han har också ett enormt bekräftelsebehov. Vi har varit i situationer då han sagt saker till andra som jag upplevt som en flirt. Jag har mått extremt dåligt över detta och jag upplever inte att han har försökt förstå varför jag tycker det kan tolkas som en flirt utan att han har förvisso bett om ursäkt men att det beror på hans personlighet, att det beror på att han aldrig menade att flirta, att han inte kan flirta etc. Jag tycker inte att han har visat någon empati och förståelse mot mig i dessa situationer. Eftersom han inte förstår mig tror jag att precis samma sak kan hända igen. Vilket det gjort. 

Jag känner liten tillit till honom, känner mig svartsjuk och får ofta höra att det beror på att jag är otrygg i mig själv, jag tror fan inte det stämmer. Rädslan för att han ska vara otrogen (såra mig)  grundar sig i rädslan att inte bli förstådd och bortglömd i alla hans känslor och impulser. Han kan komma och gråta, be om ursäkt men att det ?är en del av hans personlighet att ge många komplimanger? och jag vet inte vad jag ska tro, jag har blivit uppfostrad i att förlåtelse ska komma ur empati och inte med en ursäkt till ens beteende. Jag har försökt vara väldigt tydlig, t.o.m. gjort ett dokument som förklarar vad jag tycker är ok och inte, att jag tycker att när man ber om ursäkt ska det grunda sig i en viss förståelse att man har gjort fel så det inte händer igen. Det känns som att han fortsätter i samma mönster. Jag funderar på att göra slut på grund av detta. Vi har bara varit tsm i drygt ett år och varit jättelyckliga ihop fram tills dessa konflikter, kan vara så att förälskelsen har börjat lägga sig och man vaknat upp till vem det faktiskt är jag är tillsammans med. Vilket jag ABSOLUT inte vill, jag får ju fortfarande fjärilar i magen och känner mig kär. Jag vill ju att han ska vara den person jag föreställt mig fram tills nu.

Nu har jag aldrig varit i ett 18 års förhållande men kan föreställa mig att svartsjuka till viss del kommer ur tillitsproblem och att det kanske inte har med den själva sexuella attraktionen att göra. Känner man att ens partner inte skulle såra en spelar det inte spelar så stor roll om någon annan kollar sexuellt på denne.
Sen tror jag att det är skillnad på att älska och att känna attraktion. Ena partnern kan ju känna stark sexuell attraktion till någon främling och fortfarande älska den andra partner trots att den sexuella attraktionen till partnern svalnat. En del par är ju till och med swingers och låter sina partners ha sex med andra utan att bli svartsjuka, de kan ju ha fullt fungerande, älskande förhållanden trots detta. Det beror ju vad ens personliga gränser går, mina är i alla fall väldigt långt från swingersarna.