Gravid med 4e barnet. Pappan vill abort men inte jag

Fyfan vilket svin, inte bara ditt fel att du är gravid ju.. o att han tar ut det på dig sådär o säger såna saker.. vill du ens leva med en sån?

Är han klar så kan han väl sterilisera sig istället för att lägga allt ansvar på dig.

Efter i somras när jag gjorde abort så ställde han sig i kö för att sterilisera sig . Han fick en tid på en gång som han avbokade eftersom vi inte hunnit prata igenom de ordentligt. Några veckor senare så fick han en ny tid och då frågade han mig hur han skulle göra. Då sa jag att JAG vill inte att du gör de men de är din kropp och du gör som du vill. Sen va jag lite sur hela den dagen . Så han avbokade . Nu är han besviken på sig själv att han inte steriliserade sig när han hade chansen. Han menar på att jag tvingade honom att inte sterilisera sig, medans jag säger att om han verkligen inte vill ha fler barn så hade han steriliserat sig och struntat i vad jag tyckt . Jag vill verkligen inte göra en till abort . I somras fick jag massa komplikationer som resulterade i att jag förlorade så mycket blod så jag va nära blodtransfusion, de blev operation tillslut . Jag är så vilsen och känner mig sååå ensam i de här . Han är världens bästa pappa till dom tre barnen vi har , men jag vill ju att han ska vilja ha barnet , eller åt minstonde ta sitt ansvar och inte läggs över allt på mig

Men om han inte vill gå och prata om saken utan har bestämt sig och inte kommer ändra sig, menar han att ni ska göra slut och flytta isär då? För jag förstår din sida av saken också, att det blev väldigt skrämmande efter förra aborten och det är verkligen inte ditt fel att du blev gravid ändå, du försökte ju verkligen skydda dig den här gången.

Samtidigt, vill du verkligen verkligen ha det här barnet.... eller vill du (åtminstone delvis) behålla för att du blev så bränd förra gången? Vecka 6 är inte långt alls och du måste ha haft en väldig otur som fick såna komplikationer förra gången.

Sedan tycker jag han är fruktansvärt okänslig som går omkring och hoppas att du får missfall. För min del vore relationen över i samma sekund. Oavsett barn eller abort. Det är en sak att man kan vara osams och säga en del taskiga saker, men ett missfall önskar man inte ens mot sin värsta fiende! Det är så lågt att jag famlar efter ord här. Ruttet!! Riktigt ruttet!!

Efter förra aborten så har min längtan efter en 4a börjat komma . Jag har försökt prata med min sambo om de och vi kom överens om att vi inte skulle prata om de igen förens till sommaren , för just nu vill han verkligen inte ha fler barn . Jag är så besviken på han och bad han dra ppt helvete och ställde mig i bostadskö i ren affekt när han sa att han hopps på missfall . Men samtidigt har vi 3 barn, hus osv , hade de varit första barnet hade jag flyttat . Men nu är de så mycket runt om kring som jag måste tänka på . Vi pratade nyss och jag sa att jag känner mig så besviken på han för att han lägger över allt på mig osv .

- du gör som du vill jag har ju ändå inget att säga till om . Om du förväntar dig att jag ska glädjas åt de här när jag vetat om de i en vecka så tror du fel . Jag kanske kan glädjas om några månader, eller så gör jag de inte jag vet inte . Jag får bara panik .

Och jag förstår han på ett sett . Jag är mer en sån person som tänker att allt löser sig , fokuserar på de positiva och gör de bästa av situationen i de mesta . Han är tvärt om i allt, ser allt negativt till en början , allt är jobbig , han hatar överraskningar och förändringar . Jag kommer behålla men jag vill bara att han ska stötta mig och göra de bästa av situationen lixom . Han kommer inte lämna mig iaf har han sagt .

Låter som att det bästa för er ändå är att ni separerar och bor ifrån varandra ett tag..... Det behöver inte vara dödsstöten för ert förhållande om ni absolut inte vill det. Men ska ni gå omkring sådär hemma hela graviditeten så kommer det gå ut över era barn, gå ut över erat förhållande och skapa en väldigt spänd och giftig atmosfär som bara kommer göra din graviditet ännu jobbigare....

För det är ju så att man kan inte ändra på varandra. Nu är situationen som den är och det är bara du som kan bestämma om du vill föda eller göra abort. Men man kan ju inte heller tvinga någon annan att känna det man inte känner... Vill han inte eller orkar han inte så är det kanske bäst för er allihopa att ni bor isär tills vidare och ser hur det utvecklas.... För är det något som krävs som småbarnsförälder så är det ju motivation, tålamod och nerver av stål....Annars går det inte.

Jag skulle aldrig någonsin förlåta honom för att han säger att han önskar du får missfall. Fy fan vad okänsligt och elakt att säga så till sin gravida fru. Han kan tänka det men man säger det inte!!

Ska han berätta för barnet också sedan att han önskade att han eller hon aldrig blivit född? Jävla svin till karl. Min kärlek hade dött på direkten om min man hade sagt så till mig.

Vill han absolut inte bli pappa så får han sterilisera sig, eller alltid använda kondom. Eller idka avhållsamhet. Ligger en man med en kvinna finns alltid en risk att hon blir gravid, det finns inga 100% säkra preventivmedel. Men han ska inte lägga över allt ansvar att skydda er på dig - han kan som sagt också använda kondom, och dra ut innan han kommer. Men nej njuta av ligget till max ville han göra. Skitstövel.

Jag har pratat med han ordentligt nu . Han ber om ursäkt för att han sagt så klumpiga saker . Han säger att han helst såklart vill att jag gör abort, men om jag inte vill de så får han lära sig leva med mitt beslut . Han är mest besviken på sig själv nu som inte steriliserade sig när han hade en bokad tid. Eller körde dubbel skydd . Jag försöker säga att de inte är nån idé att gå runt och tänka ?tänk om jag hade gjort si eller så? nu är det som de är och då får man göra det bästa av situationen. Jag sa även att jag inte kan leva med han om han ska gå runt och bete sig som en jätte bebis, ignorera mig och vara i en helt annan värld . Barnen märker av de och blir såklart väldigt uppmärksamhetskrävande vilket. Vilket blir mer påfrestande för både han och mig . Så igår sa jag till han att antingen skärper han till sig och beter sig som en ansvarsfull vuxen och tar sitt ansvar både för sina barn och att han gjort mig gravid, eller så gör jag abort och då lämnar jag han . Han valde att skärpa sig och prata med en psykolog på kvinnokliniken ????

Bra rutet Saradenrara, du har helt rätt. Han måste skärpa till sig och sluta bete sig som en barnunge för att han ska bli pappa. Det är ju inte som att det är första gången, han borde veta hur barn blir till OCH att du tycks ha lätt för att bli gravid... grattis till det förresten!

Men nu får han sluta gå runt och sura, i alla fall så du och barnen märker det. Det blir ju väldigt obehagligt och konstigt för era barn också, de ska få ett syskon och familjen borde glädja sig och se fram emor det lilla pyret men istället går pappa runt och surar och säger att han önskar mamma får missfall..!! De kanske blir rädda att de också är oönskade, önskar pappa att de också ska dö?

Vad ska han göra på kvinnokliniken?? Det är bara kvinnorna som får vård där, han får vända sig till en psykolog på vårdcentralen. Familjeterapi för er båda vore inte heller så dumt.

Hej TS! Jag är i samma sits som du, gravid med fjärde barnet och barn i ungefär samma åldrar sedan tidigare. Men jag valde att behålla och är i v. 23 nu.

Det har varit och är fortfarande tungt stundvis. Samtidigt som jag egentligen är glad så tyngs jag ner av mannens negativitet.

Ser att du fått en del starka åsikter bland kommentarerna, men jag vet att det inte är så lätt när man väl är i situationen. Jag får ju anta att du, liksom jag, är tillsammans med din man av en anledning och att han inte är en idiot i vanliga fall. Jag tvingade i princip min man till terapi, och terapeuten säger att det han känner kan liknas vid en förlossningsdepression. Jag ville verkligen ta hänsyn till honom i valet mellan abort och behålla men faktum är att jag blev glad över graviditeten och inte kunde med att göra en abort för någon annans skull.

Jag trodde att min man skulle ändra inställning när beslutet att behålla väl var fattat, men det har han inte gjort hittills. Jag är ändå säker på att han kommer bli en bra pappa även till fyran, när den väl är här. Men det är tungt att inte få ha min man att glädjas och längta med såsom jag har haft vid de tidigare graviditeterna, och tungt att inte ha honom vid min sida när jag mår dåligt av illamående och foglossning. Alltså, han är ju där fysiskt men inte som moraliskt stöd.

Lycka till TS, oavsett vad du väljer!