Att bli ihop vid 40
Är lite rädd att bli bitter hur jag än väljer i detta och hör gärna om någon känner igen sig eller tänker på ngt särskilt sätt, för att sortera lite i mitt övertänkta huvud...
Har träffat en jättefin man, vi kan kalla honom K...vi har varit ihop i 6mån. Nu är han 40 och jag 41.
En massa oväntade saker hände för mig mellan åren 27-35, och bara tanken på familjebildning fick liksom inte plats. Har aldrig velat ha mer än Max 1-2 och efter 35 tänkte jag att träffar jag ngn så får det bli ngn utan barn, eller med ett barn, så försöker vi kanske skaffa ett barn, även om det är sent. Typ för att jag såg att vi då hade samma villkor, hade samma livsstil osv.
...så träffar jag K och blir blixtkär. Det är ömsesidigt...han har dock FEM barn i åldrarna 8 till 17. Har träffat dem, de är jättefina. Det är bara det att jag våndas över allt han delar med sitt ex, barnens mor...det är lite jobbigt faktiskt, vi kommer aldrig att komma i närheten av det.
Jag kan fortfarande få barn, K är fortfarande öppen för det och förstår att jag funderar, men känner väl spontant att han är färdig. Såklart. Jag har aldrig längtat supermkt efter barn, men ett barn vore fint. Och om jag ska befinna mig och förhålla mig till en familj så vill jag gärna ha barn själv... kanske inte så rationellt, men känner mig inte helt bekväm med rollen som någon slags bonuskvinna....mamman till alla barnen är ständigt närvarande, även om ej alltid fysiskt, eftersom det är ett rejält företag med så många barn. Nu tycker jag att hon är trevlig och fantastiskt stark och duktig på många sätt, men jag har svårt för detta.
Har längtat så efter gemenskap, men här kommer jag liksom in i en befintlig, där jag får anpassa mig och ta det jag får. Känns lite vemodigt...
Smidigast av mig, kanske även pga ålder, vore kanske att bara stryka den lilla barnlängtan jag har, skulle väl bli för kaosigt... men är rädd att jag blir bitter.....hade väl ngn romantisk tanke av att träffa ngn som var lite i samma sits, en man som av ngn anledning inte heller kunnat tänka på barn när det enligt normskiten är tänkt att man ska det, och att vi skulle skaffa ett gemensamt på samma villkor. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Hur hade ni tänkt i min sits?
Jag vill tillägga att jag såklart har inställningen att de fem barn som finns och deras välmående är viktigast av allt! Så moralpredikningar kring det undanbedes.
Denna tråd handlar dock om mitt perspektiv.....