Orolig för missfall igen

Ååh, vad jag känner igen mig i din oro. Hur har det gått och hur mår du nu? 

Jag har på fyra månader haft två MA. Båda liknade varandra (symptom som aldrig blev starka och sen försvann, ihop med bruna flytningar), så gissa om vi blev förvånade när vi nu sist fick en ul-koll och det syntes ett helt normalt foster i rätt storlek, dock lite tidigt för hjärtslag så vi fick en till tid veckan efter. Då var det såklart dött.

Vi hade börjat hoppas lite och tänkt att lagom till jul blir det perfekt att berätta för familj. Vi startade ännu en gång gravid-appen. Det kommer jag inte göra nästa gång förrän vi är på den säkra sidan. Och jag tänker samma som dig också, fan att jag kommer ringa BM tidigt nästa gång. Om det ens blir en nästa gång. Första gången jag blev gravid bokade BM alldeles för många tider direkt, så jag fick sitta och boka av RUL och KUB. 

Jag är skräckslagen inför att gå igenom det igen. Vilket jag av nån anledning tror vi kommer få göra, jag bara känner det på mig. Att bli gravid har för mig blivit synonymt med att invänta blödningar och sedan genomgå medicinsk abort. Att vi kommer få vara glada i två veckor och sen få bekräftat att fostret dött. Jag hatar MA så inerligt, det är den grymmaste formen av missfall. Att man är så aningslös. Att ALDRIG kunna känna sig säker. 

Jag sitter nu och googlar lite på privat utredning eftersom läkaren, trots att jag fyller 35, inte ens ville göra ett blodprov för att se om det är nåt enkelt som felar. Men det är ju minst 2 månaders väntetid och vi kommer ju hinna börja försöka igen så fort jag slutat blöda efter sista MA:t. Men jag känner nästan för att boka in en tid för säkerhets skull. 

Har ni inte gjort någon utredning? Eller var det därför du fick trombyl så enkelt? 
Jag hoppas innerligt det går bra för er den här gången. 

Hej!

Beklagar dina missfall. 

Jag har bara två misslyckade graviditeter (ett spontant och ett MA) i bagaget innan det blev levande barn. När jag hade min sista (och lyckade) graviditet så var det faktiskt ultraljuden som gjorde att jag inte gick under. Även om oron var enorm, speciellt vid KUB-ul eftersom det var då MA upptäcktes under graviditet 2, så var det ändå en milstolpe att komma förbi. Att komma förbi den där "magiska" gränsen då det gått åt skogen tidigare (även det spontana missfallet skedde i v12). 

För mig var milstolpe 1, VUL i v8. Sen milstolpe 2 i form av KUB-ul. Därefter RUL. Sen började jag kunna slappna av. Nu väntade jag tvillingar så jag fick även extra ultraljud efter RUL vilket var skönt då jag inte kände av deras sparkar pga dämpande moderkakor och att de låg mot varandra och boxades.

Lycka till med graviditeten! 

Är i 6+ något men vaknade idag helt utan symptom. Eftersom jag gått igenom detta tre ggr redan så vet jag vad som väntar.

Jag har tagit dom inledande proverna i missfallsutredning som inte visade några avvikelser mer än ett AMH i nederkant.

Sen råkade jag bli gravid innan vi hann fortsätta med utredningen.

Jag fick progesteron och trombyl för att testa eftersom dom inte vet vad det är för fel på mig. Finns ju dessvärre inga belägg på att något av det minskar risken för missfall. Finns ny forskning på det och nu skriva det mer ut för att ?lugna?.

Ska ringa gyn och be om ett VUL så att jag iallafall kan få det svart på vitt eftersom det är så jobbigt att gå och vänta på att börja blöda.

Åh fy vad jobbigt, jag beklagar verkligen. Jag vill förstås säga att det behöver ju inte vara så, men vet också känslan när man vet själv och andra försöker trösta en och övertyga att det inte är nån fara. Man känner ju sin kropp. Hoppas du kan få ett VUL snarast möjligt.