Selmans skrev 2020-11-17 23:22:59 följande:
Hushåll bestående av mig, maken och vår 1-åring.
Barnet somnar ca 20.30 så fram till dess är det full rulle. Inga skärmar mer än telefonsamtal och allt vi gör är anpassat till dottern. Vi leker på golvet, hon är med i hushållsaktiviteter (plocka ur diskmaskinen tar 15 minuter istället för 5), står bredvid när vi lagar mat, duschar med någon av oss osv. Jag älskar det! När hon somnat brukar jag och maken göra något ihop tills vi lägger oss vid 22.30. Nyss har vi sett The Office, ett par avsnitt per kväll. Nu har vi precis köpt ett tv-spel vi tänkte spela igenom ihop.
Jag njuter av det här vardagliga. Det är ju det här som är livet och det jag kommer minnas och sakna när jag är gammal och ensam(are). Och då vill jag inte ligga där och undra vad jag egentligen sysslade med medan livet hände. Ibland kommer jag på mig själv med att längta tills dottern sover och dagen är förbi. Jag blir rastlös liksom. Men då är jag snabb på att skaka bort den tanken. Jag vill njuta av varje minut, och ett säkert sätt att omöjliggöra det är att längta sig bort till annat. Till nästa steg, eller aktivitet, eller fas. För min dotters skull vill jag att varje vardagskväll ska vara så bra som den bara kan. Jag ska vara så engagerad och närvarande jag kan, för hennes skull. Och just nu upptäcker hon vardagen. Hon upptäcker diskmaskinen och duschen och hur kul det är att rulla en boll mellan varandra. Då vill jag vara med. Jag vill vara DÄR och dela det med henne. Återupptäcka världen.
Ja, detta svar var kanske inte vad du tänkt dig. Men jag tolkade din ts lite som att du är rastlös och tycker du lever ett trist liv. Och då vill jag säga: gör inte det! Hitta det fina i det trista! Din vardag är dina barns barndom!
Låter fint, och jag är glad att du trivs med det. Men jag vill också lägga till att SÅ upphöjt behöver man inte se på vardagen. Det kan skapa inre stress, som det ofta blir i oss människor när vi vill "fånga dagen och hela tiden vara lyckliga". Jag kan tänka att det är viktigt för barnet också att lära sig att allting inte måste vara storslaget. Ibland är det liksom bara grått, segt, lite halvgrinigt. Och det är helt ok
Och vissa är mindre än andra den sorten, som njuter av det "vardagliga". En del människor har bara rastlöshet i sig, längtar alltid efter att vara på väg. Och det får vara så, inom rimlig mängd. Man får hitta sätt att hantera det. Jag har också småbarn, och lever på många sätt som du beskriver. Men jag tillåter mig samtidigt att längta efter att göra annat, som inte inbegriper att vara hemma och hänga med ett litet barn. För det finns saker som stimulerar mig så mycket mer. Och jag tillåter mig också att relativt ofta tycka att det är trist att hänga med ett litet barn i random lekpark. Och framförallt att behöva vara bland andra småbarnsföräldrar...
Men det är ok. Både att tänka och känna så, och att umgås med mitt barn. Det är ju praktisk handling som räknas, inte drömmar och verklighetsflykt. I handlingen är jag närvarande och gör "mitt jobb". Och har varje dag stunder av guld. I alla fall de allra flesta...
