Flytta ifrån och lämna!

Ni har olika behov och livssituationer helt enkelt. Ingen behöver ha "fel". Du vill inte ha ett liv där du måste anpassa dig efter hans barn. Han vill ha ett familjeliv där alla barn är välkomna. Fullt naturliga behov båda två.

Så du gör klokt i att flytta. Som det ser ut nu kan ni inte få vad ni vill båda två och oavsett hur ni skulle försöka lösa det så blir en av er, båda två, eller flera lidande.

Ni är på helt olika ställen i livet. För alls bästa, flytta. Ingen har rätt eller fel i den situationen du beskriver, men barnen kommer bli negativt påverkade och inte känna sig hemma/välkomna.

Personligen tror jag inte på att ni ska fortsätta som särbo, ni ser för olika på det viktigaste i hela er situation, barnen.

Lycka till!

Jag hade flyttat. Hade inte kompromissat om det :/

Som andra har sagt så har ingen av er fel och det är klokt att flytta. Det är helt enkelt bara så att ni är på olika ställen i livet och då fungerar det inte alltid.

När man blir tillsammans med någon som har barn så måste man ju förhålla sig till barnen och anpassa sig, men även barnen måste ha regler och ska inte få göra hur de vill. Bor man ihop så måste man gemensamt komma överens om vilka regler som ska gälla i hemmet. Det funkar aldrig om bara en ska styra och ställa.

Förstår att det är jobbigt med barn på heltid som kommer och går som de vill men det är ju hans barn och de har rätt att få känna sig välkomnade i sitt eget hem. Däremot ska man ju inte curla sina barn. Klart att de ska hjälpa till hemma och ha någon form av sysselsättning. Där har mamman och pappan misslyckats..

Förstår både dig och din partner och förstår att det är en jobbig situation. För allas bästa är det nog absolut bäst att du flyttar.

Kanske att det skulle funka om ni är särbos men även det kan bli svårt om du har svårt för hans barn i allmänhet. Han verkar ju dock inte särskilt intresserad av att fortsätta förhållandet om du flyttar så jag antar att det tar slut då.

Ja det är så sorgligt alltihop eftersom vi älskar varandra och allt annat fungerar bra. Det är bara, precis som ni skriver att han älskar familjelivet och att vi gör allt ihop som en familj och att de alltid är välkomna. Det är normalt att tänka så när man har tonårsbarn.

Jag har ju gjort mitt med barn och kände innan jag träffade honom att det skulle bli skönt med en man med vuxna barn där vi bara kan tänka på varandra som vuxna, resa och ha kul utan ansvar för andra. 

Vi är i olika stadier i livet och jag förstår också honom, men hade på något sätt hoppats på att barnen höll sig till varannan vecka och varannan semester med oss. Som det är nu så känner jag mig aldrig befriad, det är som en igel som alltid finns där....dottern ringer alltid och vill komma förbi och hämta något, hon vill övningsköra eller annat. Det blir aldrig 100% bara han och jag. Om vi åker iväg någonstans på mammans vecka, så kommer hon direkt till huset och äter upp mat, stökar ner etc. Jag känner att hon är för mycket! Hon låter inte oss eller huset vara för en sekund! Dessutom planerar hon sitt liv flera år framåt med oss och pappan. Väldigt konstigt tänk där man inte har någon framtidsvision förutom att leva med sin pappa.

Men det jobbigaste av allt är nu att verkligen ta beslutet, stå fast vid det och inte titta tillbaka. Jag är ju oftast sån att jag sedan saknar det jag inte har längre. 

Har även försökt tänka att jag ska "stå ut" i 2-3 år till då dottern är 20 och att jag då får frihet, men som jag förstår det så vill min sambo och dottern att de alltid ska vara nära och ha denna kontakten. Mitt barn flyttade vid 18 och bodde utomlands och tar hand om sig själv sedan dess. Vet inte vad som är vanligt hos andra.

Samma här.

Snälla hjälp mig få kraft.

Tycker det är så jobbigt att flytta ifrån honom och att det därmed är slut för alltid. För han är bestämd att inte fortsätta om jag flyttar. Samtidigt så vill han inte kompromissa om något. Jag måste acceptera allt med barnen och ta seden dit jag kommer, dvs bor jag hos dem så är det deras regler som gäller. Så var det såklart inte när jag flyttade in, utan då sa han att jag ska vara med och bestämma allt och ändra om etc. 
Likaså när jag säger att vi kan köpa något gemensam; tidigare var det tjat om att han vill köpa något med mig. Men nu när jag har möjlighet till bra bolån och allt så säger han att jag inte har lika mycket pengar som han och att det då inte går att köpa något.

Samtidigt så är han den bäste, mest generösa, hjälpsamme och omtänksamme mannen jag träffat (när jag inte tjafsar om något)! Det är verkligen upp och ner. Jag får aldrig ställa några krav på någonting så är allt bra.

Förstår absolut att det är jobbigt, men jag ser inte hur ni ska kunna fungera tillsammans. Ingen av er har fel i er sak, men man ska inte behöva anpassa bort sig själv i en relation och måste du det pga av era olika livssituationer ska ni inte bo ihop. Med det inte sagt att ni måste avsluta relationen.

Bonusfamilj är aldrig en lätt grej, tro mig, så att vara särbo borde vara det bästa för alla. Även han borde kunna se det utifrån sin situation med sina barn. 

Du får välja mellan att fortsätta er relation men att du då måste bo kvar och acceptera att det kommer att vara på det här sättet med barnen och allt annat, eller att flytta och att ert förhållande då tar slut. Vad känns bäst? Det som känns bäst - det väljer du.

Personligen tror jag att det bästa för dig är att flytta därifrån även fast förhållandet då tar slut. Varför är inte din partner intresserad av att vara särbos? Varför måste det ta slut bara på grund av att du flyttar? Vad säger han?

Jag förstår om man inte vill vara särbo i längden men om man befinner sig i en sådan situation som du gör, där man tycker så olika gällande barn och allt, då är faktiskt det bästa (för alla) att man är särbos men din partner kan ju inte ens gå med på det och då får det faktiskt vara, tycker jag. Han kan ju uppenbarligen inte kompromissa alls. Han borde själv inse att det absolut bästa för alla inblandade är om ni bor på varsitt ställe. Varför ska förhållandet behöva ta slut för det om ni annars älskar varandra och har det bra i övrigt?

Det känns som att han bara vill trotsa och ha det på sitt sätt, annars får det vara. En sådan person hade jag inte orkat leva med, en som prompt ska ha det på sitt sätt och är oförmögen att kompromissa om saker och ting. Är han inte ens beredd att testa vara särbo då kanske hans kärlek inte är så stark och då är det ju ändå lika bra om det tar slut, i sådana fall.

Du kommer bara att bli bitter om du bor kvar där. Du måste anpassa dig till honom och hans barn hela tiden. Du har ingenting att säga till om, inte ens i ditt eget hem där du faktiskt bor. Det kommer bara att göra att ni kommer att bråka och det kommer bli en trist och tråkig stämning. Hur ska du någonsin kunna bli lycklig i en sådan relation? Det bådar inte gott.

Han kommer troligtvis också att märka att du är missnöjd och det kommer få honom att bli irriterad också. Barnen kommer troligtvis inte heller att tycka att det är speciellt roligt.

Jag hade flyttat därifrån och då accepterat att förhållandet är över.

Tack för att ni hjälper mig och ger mig svar. Jag vet att utifrån är det så självklart att jag ska flytta, eftersom han inte ens kompromissar och försöker förstå.

Varför han inte vill vara särbos är för att han tycker det är jobbigt varannan vecka då han är på resande fot under veckan då barnen inte är hos honom. Ska man då träffas den veckan så fungerar det ju inte, förutom på helgen. Dessutom har han tillits problem och litar inte på mig pga något som hände i början av vårt förhållande.

Han vägrar ens diskutera särbo skap och det är såklart för att han är ego och bara tänker på sitt eget bästa. Han önskar sig en person som finns där i hemmet vid hans sida. Helst skulle jag tagit hand om hans barn, skjutsat dem, ägnat mig åt dem och lagat mat och städat. Nu var tyvärr inte jag den typen!

Som ni skriver, så tror jag inte att kärleken är tillräckligt stark ifrån hans sida eftersom han inte vill kämpa längre för att jag också ska må bra och känna trygghet i hemmet där jag känner mig som en inneboende och där han inför sin dotter har börjat säga till mig. "om det inte passar så som vi har det här i detta huset så får du flytta. dörren där där!" Det känns så förnedrande och dottern mår bättre än någonsin, eftersom hon avskyr mig. Nu har hon äntligen fått över sin pappa på sin sida så som hon ville. Hon var emot mig ifrån början, men de första åren skyddade han mig och ville att barnen skulle anpassa sig till mig som var ny i hemmet. Nu har det blivit riktig mobbing mot mig.

Klart jag vet att jag måste flytta,...det är bara såå jobbigt att gå med svansen mellan benen och vara singel igen i en liten 2:a när man är van vid stort hus med pool. Men hellre ensam och bo litet och vara självständig och slippa bli nertryckt.

Tror du att han är allvarlig med att det på riktigt är slut om du väljer att flytta därifrån eller kan det vara något han bara säger i hopp om att försöka hålla dig kvar i huset?

Förstår att han tycker att det är jobbigt att vara särbos men det hade definitivt fungerat bättre än er nuvarande situation. Om det hade medfört att ni bara hade kunnat ses på helger så ja, då får det vara så. Det är inte så farligt om man verkligen älskar varandra.

Att han inte litar på dig är ett stort problem. Tilliten måste finnas där, annars kommer ert förhållande aldrig att hålla i längden. Litar du på honom? Om du har gjort något som gör att han har anledning att inte lita på dig så är det bådas ansvar att se till att tilliten byggs upp. Ni måste jobba på det tillsammans och vara villiga att kämpa, annars kommer det aldrig gå. I längden så kan man inte vara tillsammans med en person man inte litar på så ni måste aktivt försöka bygga upp tilliten. Nu har jag ingen aning om vilka medel som finns att använda där men det borde inte vara så svårt att googla eller prata med någon utomstående.

Det låter som att det inte blir bra alls om du skulle fortsätta bo hos honom. Det blir för infekterat och även det faktum att han inte litar på dig gör mig ännu mer tveksam. Jag vet inte ens om ni bör fortsätta förhållandet överhuvdtaget. Om det ska fungera så måste båda kunna kompromissa, lyssna på varandra, förstå och kunna komma fram till någon gemensam lösning. Båda måste VILJA kämpa. Det funkar aldrig om det bara är en som vill.

Det låter som att det är för många problem mellan dig och din partner. Kanske har det byggts upp över tid, jag vet inte, men bra låter det inte. Han är förnedrande och behandlar dig som en inneboende inför sin dotter, de gaddar ihop sig mot dig och du får inte bestämma något alls. Dessutom litar han inte på dig, vilket är något av det viktigaste i ett förhållande. Nej, du hör ju själv hur det låter. Ni båda skulle säkert må bättre av att göra slut, eventuellt testa vara särbos och jobba på era problem om viljan finns hos er båda men det verkar ju inte bli så och det blir ju svårt om han gör slut sekunden du flyttar, liksom.

Fundera inte ens på att bo kvar där bara för att fortsätta vara tillsammans med honom. Det blir inte bra för någon. Flytta och visa att du är självständig. Kanske tar han kontakt igen, kanske inte.

Förresten, är det klart nu att du ska flytta på riktigt och att det tar slut då? Vad säger han?

Tack för ditt svar. Jag håller fullständigt med i allt du skriver. Om inte tilliten finns så fungerar det såklart inte. Det är helt och hållet mitt fel, eftersom jag ifrån första början inte var klar med mitt ex och träffade honom medan jag hade kontakt med min nuvarande. Dessutom är jag snabb på att börja skriva med andra män så fort vi har gjort en paus eller bråkat eller när han säger att han vill att jag flyttar. Jag behöver få någon slags trygghet/bekräftelse utifrån.

Jag skriver på lägenhetskontraktet idag och han vet ingenting. När han är arg och inför sin dotter vill han visa att han är tuff och stark och ställer krav på mig och att han står på dotterns sida, så då säger han att om det inte passar med våra regler i vårt hus så kan du flytta till en lägenhet. När jag sedan nämner att det bästa är att jag tar en lägenhet eller om han ser att jag söker lägenhet, så blir han helt förtvivlad. Därför har jag inte vetat riktigt var jag står med honom. Jag vet ju att han säger dumma saker när han är arg som han inte menar.

Hursomhelst så vet han ingenting om att jag ska ha en lägenhet och jag vågar inte berätta ännu heller, trots att det är from nästa vecka.

Jag är ledsen att skriva det men han ser ut att vara en mobbare. Att han "ställer krav" på dig och hotar med att få dig att flytta framför sina barn är helt groteskt. Usch!

Att du strulat i början av er relation gör att han har en hake på dig, du har gett honom det. Dock är ditt beteende i början en sak och hans mobbning nu en helt annan. Dessutom utpressar han dig med att det är helt slut om du flyttar. Han vill att du ska stanna så han kan fortsätta att suga ut din energi.

Jag lovar att du kommer att se på saken annorlunda när du varit ifrån honom i några månader.

Att du genast börjar skriva med andra så fort det gnisslar, är nåt du absolut måste ta itu med! Låter inte helt moget eller stabilt. Nåt att lära dig handskas med innan nästa relation.

Men hur ska du göra nu då, flytta ut dina grejer medan han inte är hemma? Låter som att du är lite rädd för honom.

Jag vet att han kommer bli iskall och inte prata med mig och stämningen kommer bli fruktansvärd. Han kommer bevaka mig 24/7 och kanske säga att jag borde bo någon annanstans de sista dagarna. Därför håller jag god min in i det sista, för det jag egentligen vill är ju att vi är vänner och försöker lösa det, dvs genom att vara särbos och ändå träffas. Jag vill att han ska inse att han inte kan fortsätta hota mig med att om jag inte är snäll mot barnen etc så måste jag dra här och nu. Så behandlar man inte en annan vuxen person.

Nu kommer jag ha något att falla tillbaka på och då får jag mer respekt hos honom, precis som jag hade innan jag gjorde mig av med min lägenhet sist.