Någon som varit/är särbo, med barn?

Följer

Puffar :)

Det är typ samma sak här, tre barn, vi har vart ihop länge, periodvis bra men massa tjafs som jag bara blir galen på. Jag blir trött på min mans sura attityd hela tiden. Det ska alltid klagas på nåt. Så jag har tänkt tanken med att vi kanske ska bo separat och sköta vårt eget, så slipper han va arg och tjurig jämt och jag slipper va ledsen å trippa på tå och kan få slappna av lite i mitt eget hem. Men jag vet inte heller exakt hur det ska gå till eller hur det kommer funka. Skulle precis som du skriver vara intressant att höra om nån gjort så.

Jag tröttnade totalt på min sambo. Vi är gravida men jag flyttar ifrån honom nu. Vet inte hur det kommer gå i framtiden men känner bara att jag inte vill eller orkar leva i samboförhållande mer. Det klagas på allt!! Trots att jag är den som städar men får skit för att mina saker är överallt? Ja, jag har saker. Innan jag flyttade in var det tomt som i en riktig ungkarlslya. Nej jag flyttar hem till min lägenhet nu och det känns riktigt jäkla bra!

Jo men så reagerade min sambo också -hur ska detta funka?! Ja jag är varken din mamma eller städerska så jag väljer att sticka nu. Det får gå som det går. Är så trött på sambolivet.

Ja alltså det är verkligen inte lätt. Jag har försökt prata med min man för att hitta en lösning. Jag jobbar mycket hemma nu, och då tycker min man att jag ska kunna hinna fixa mer hemma.. Hur? Jag jobbar ju hela dan. Sitter framför datorn nonstop, minuten det ena mötet slutar är det dags för nästa, men då tycker han att jag ska hinna plocka undan och fixa. Alltså hallå jag jobbar. Sen är det sättet vi ibland pratar till varann. Man kan faktiskt prata normalt och inte sucka, pusta, stånka och svära.

Sen är jag lite rädd vad andra ska tycka om man flyttar isär men ändå är gifta, och bara det i sig är ju problematiskt, att vara gifta men inte bo ihop.

Ja jag är i samma situation med hemmajobbandet. Det har verkligen varit påfrestande på många sätt. Så har min sambo också sagt till mig 'vad ska folk tycka' och 'folk tycker du tänker konstigt'. Ja men det struntar faktiskt jag i. Jag är trött på att göra som alla andra gör bara för att och jag är trött på att inte vara lycklig längre

Så gör vi just nu. Vi är i en fas då vi vill satsa på karriären och våra jobb finns i olika länder. I början tisslades det om det var skilsmässa på gång, men det var ett tag sen nu.

Samma fundering här, men lite annan konstellation på familj. Vi har ett gemensamt barn och barn var för sig. Vi tjafsar mest om bonusfamiljens dilemman, relationer/regler/uppfostran kring den motsatta partens barn. Jag har även börjat känna att min dotter kanske inte trivs med denna familjekonstellation.

Vi har levt ihop i snart 8 år, men under den tiden har min dotter gått från litet barn till snart tonåring. Så det är nu problemen kring bonusfamiljen kommer, hennes relation till min man knakar å det grövsta sedan en tid tillbaka. 

Jag har föreslagit familjerådgivning och att bli särbo flera gånger det senaste året, han vill inte alls lyssna på det. Han verkar hellre tjafsa/bråka än att lösa problemet. 

Har ni barn alltså? Hur löser ni detaljerna kring det?

Jag fick kommentaren av en bekant att om vi inte kan leva ihop och lösa våra problem varför ska vi då vara ihop.

Jag tänker att vi älskar varandra men tar bort momenten för irritation. Att vi får sköta vårt eget på vårt eget sätt.

Då mena hon att man måste kompromissa. Och ja det gör vi ju mycket redan och kommer få göra men vi får också tid att andas och behöver inte tjata och irritera sig på varann för allt. Det svåra är ju hur man får ihop det med barnen.

Jag tänker ju att vi bor nära varann. Vi kanske kan äta middagar ihop. Man kanske kan vara med på kvällen men att man har typ ansvaret varannan vecka. Alltså detta är ju så nytt verkar det som. Man vet inte hur man kan göra men man får väl hitt ett sätt som passar oss. Alla lär ju tycka vi är knäppa bara och det är ju lite jobbigt. Men ja min man vill ju inte, han ser det som att jag lämnar honom.

Nej, men kunde relatera till det du skrev om omgivningens reaktioner.
Har dock haft kollegor som bott i olika länder, gifta med barn. Men det finns nog inget optimalt sätt att lösa det på med de avstånden.

Tror många fastnar på omgivningens reaktioner och vågar därför inte göra slag i saken. Märkligt egentligen, hur man väljer att leva sitt liv är ju ingen annans ensak.

Vet ett par med barn som utåt separerade och rent av skiljde sig, men som egentligen fortfarande var ett par, bara inte i gemensam bostad. När barnet sedan var vuxen och utflugen kunde de återigen bli ett par officiellt. Tragiskt att man måste göra så av rädsla för vad andra ska tycka och tänka. 

Precis så tänker jag också, allt borde ju gå att lösa om man bara vill. Och jag förstår inte resonemanget 'då kan vi lika gärna skilja oss' som min man ofta säger.

Då gör man ju samma sak, fast man träffar barnen ännu mindre, det blir ännu mer infekterar och är då försvinnande liten chans att man i slutändan kan rädda äktenskapet och familjen.

Så svårt det här...

Ja det är svårt, och man kanske inte vill skiljas, bara slippa varann lite ;)