Skilja sig utan nätverk?
Hej
Jag har levt ihop med min man i ca 20 år. Vi träffades som unga, har flyttat över hela landet för jobb, har skaffat två barn och vi är nog båda två olyckliga i det här äktenskapet.
Jag har blivit bitter över att ensam få ta ansvar för två barn, barn som han i första hand ville skaffa. Hans liv går ut på att jobba och slappa, när han är hemma från jobbet sover han alltid till mellan kl. 10-11. Sedan går han upp, äter frukost, tränar/spelar tv-spel, sitter vid datorn/telefonen, pratar i telefon eller åker iväg på någon fotbollsmatch, hockeymatch, handbollsmatch eller vad som helst som har med sport att göra. Han diskar alltid när jag lagat middag, bra så, men i övrigt gör han inte mycket som tillför något för någon annan än han själv. Han går ALDRIG upp på morgonen med barnen, han nattar dem ALDRIG. Han äter aldrig frukost eller lunch med oss, han äter dock oftast middag med oss, men kan lika gärna planera in ett träningpass mitt i middagstid så att han är borta då, eller så jobbar han eller gör något annat. Han jobbar skift, så han alternerar dag, kväll och helg. Han umgås aldrig med oss, utan 90 % av gångerna när vi gör något tillsammans så är det jag och barnen för han är upptagen på annat håll.
Jag går alltid upp med barnen, lagar all mat, städar hela huset, tvättar all tvätt som är min och barnens + sängkläder/handdukar, handlar, nattar barnen osv ...
Sååå tröttsamt. Samma visa som många andra olyckliga par. Jag känner mig som deltagare i en dålig relationstragedi. Han tycker att jag är en gnällig surkärring, jag tycker att han är en egoistisk mansbebis.
Ingen av oss är lycklig. Problemen för mig är två: dels att jag inte har pengar att lösa ut honom ur vårt hus, eller pengar att köpa något eget inom flera mils radie på egen hand, dels att jag inte har något nätverk på 150 mils avstånd. Jag och barnen har jättebra kontakt med hans släkt, han är inte så intresserad av att umgås med dem alls, och det är ganska ömsesidigt från deras sida. Min släkt bor i samma stad som hans släkt, 150 mil härifrån, men de är inte så intresserade av att umgås med oss. Detta med nätverket är ett stort problem i mina separationstankar. Jag har inga vänner här där vi bor, för att under de 10 år vi bott här har jag haft fullt upp med två små barn och ett hus och har inte haft tid att etablera kontakter utanför hemmet. Det nätverk vi har är på hans sida är fantastiskt fint för både mig och barnen. Barnen har jämnåriga kusiner, vi firar alltid jul och semester ihop. Hans sida av släkten har ett släkthus där vi alla samlas under sommar och påsk, vi har hur kul som helst ihop. Han är däremot inte särskilt delaktig i detta, han tycker fort att det blir för mycket att umgås med sin släkt, så det händer ofta att han stannar hemma och jobbar medan jag och barnen åker hem 150 mil och umgås med hans släkt.
Så, vad gör jag? Jag älskar honom inte, men det känns som att jag sitter fast och att skiljas är en ännu sämre lösning. Var ska jag bo? Barnen behöver åtminstone få bo i närheten av sin skola, eftersom det är det enda nätverk de har. Både de och jag vill helst av allt flytta de 150 milen "hem" till släkten, men det går ju inte utan honom. De kan ju inte ha 150 mil till pappa. Han är försiktigt positiv till att flytta med oss dit, (som familj), men det kräver att han får ett jobb där och tyvärr verkar han inte särskilt attraktiv i sin smala branch. Han har sökt en del jobb men kommer inte ens på intervju.
Usch, det känns så svårt och deppigt. Jag är helt ensam, ingen vuxen människa att prata med. Fast i en stad 150 mil från alla som bryr sig om mig, med en man som inte är intresserad av något alls som är viktigt för mig. Har inte tillräckligt hög lön för att kunna stå på egna ben, har bara fyra år i kö till hyresrätter vilket inte är ens i närheten av vads om krävs för att få en lägenhete här i stan.
Någon som har några kloka tankar att ge mig?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-11-21 20:07
Glömde skriva det, att ytterligare en rädsla jag har är att en separation skulle förstöra möjligheten för mig (och barnen) att upprätthålla den fina kontakten med hans släkt. Jag skulle ju liksom bli en utböling som inte längre hör till hans släkt, och eftersom han inte är särskilt intresserad av att upprätthålla kontakten med sin släkt så är risken stor att barnens kontakt med dem skulle bli lidande. Hur blir det med semesterfirande, julfirande, påskfirande? Jag får panik av att tänka att barnen kan bli sittandes ensamma med sin pappa eller mig, istället för att få vara med kusiner och farmor och farfar som de är vana. Jag får nästan panik av att tänka på att även jag kan tappa kontakten med dem. De är jätteviktiga för mig, och jag vet att de uppskattar mig väldigt mycket också, men är jag skild från min man så känns det som att allt det också riskeras.
