Frågor till farmor, farfar, mormor och morfar.

Ni som är farmor, farfar, mormor och morfar hur ser er relation ut till barn och barnbarn?

För er som själva valt begränsad kontakt vad beror detta valet på? Har ni dålig kontakt med ert barn och har ni i sånt fall alltid haft det eller har förhållandet förändrats till det sämre med tiden? Varför? Beror det på en dålig relation till barnets andra förälder? Varför är den relationen i sånt fall dålig? Beror det på ett ointresse för andras barn (jag kan förstå att det inte blir detsamma när man inte ligger och myser och doftar på bebis när denne sover som föräldrar gör etc.)? Är det en känsla av att vara färdig med barn och önskar vuxet sällskap? Har ni kanske för många barn och barnbarn att tiden inte räcker till alla? Eller räcker inte tiden till för både livet i övrigt och barn och barnbarn? Eller önskar ni egentligen enbart umgås med ert barn och inte dennes familj av anledning som att man inte kommer sina barnbarn lika nära som ens barn? Är det långt avstånd som gjort att kontakten är dålig? Är inte videosamtal och telefonkontakt tillräckligt? Hade ni önskat att saker var annorlunda?

För er som har en god relation och träffas ofta/ibland. Har detta gått av sig självt och varit naturligt eller har ni och föräldrarna fått jobba för relationerna? Vilka hinder har ni lyckas överkomma? För er som har en fin relation naturligt vad beror den på? Vad har ni gjort hela livet/hela barnens liv som har bidragit till detta? Är ett kort geografiskt avstånd avgörande för relationerna eller är det andra faktorer som är viktigare?

Nu är mina pojkar små, 7 år gamla, men jag kan svara utifrån mina känslor som barnbarn gällande mina egna mor- och farföräldrar samt gällande relationen till barnens mor- och farföräldrar.

Mina:

Bodde med min mormor och hennes föräldrar varje sommar från att jag var ca 9 månader (född i oktober, bodde med dem juni-augusti) på landet. Hade en jättebra kontakt med mormor och morfar. Morfar kom upp varje fredag och åkte hem till stan på måndagsmorgonen så länge han jobbade, sen var även han uppe hela sommaren. Sov även över hos mormor med jämna mellanrum resten av året. 

Med farmor och farfar var kontakten lite sämre, mest för att min pappa är som han är. Älskar min pappa men jag kan ändå se hans brister som pappa. Mamma höll uppe kontakten en del med mina farföräldrar och de umgicks även lite med mina morföräldrar. Med farfar brukade jag åka till Solvalla lite då och då när jag blev äldre, fick sitta i ägarlogen vid mållinjen

Barnen:

Bra kontakt med min mamma även om de inte umgås så mycket som mamma och barnen skulle önska då barnens pappa har lite svårt med att lämna bort barnen.

Morfar (min pappa), bor numera i Canada så av förklarliga skäl så är möjligheten att träffas begränsad. Han var i Sverige för snart 3 jular sedan vilket barnen tyckte var superkul. 

Farfar är död sedan långt innan jag och sambon träffades.

Farmor har träffat barnen en gång när de fyllde 1 år. Det var en träff på 10 minuter där hon ägnade 8 minuter åt sig själv och sen behövde gå hem till katten. Bor i en annan stad. Farmor och barnens pappa hade dålig kontakt sen långt innan vi träffades men den träffen var droppen. Farmor är en komplicerad människa.

Istället har vi extrafarmor och extrafarfar i form av sambons farbror och fru som älskar ungarna som om de vore deras egna barnbarn. De bor på motsatt kust mot oss så avståndet är inte speciellt nära men det spelar ingen roll. 

Ja, mina somrar var underbara. 20 000kvm skogstomt att springa fritt på, hjälpa till att odla både morötter och potatis, rensa ogräs, klyva ved och bara använda fantasin för att hitta på lekar. På landet har vi ingen el och inget vatten inne så det var en batteridriven tv i svartvitt som gällde och man fick prioritera vad man tittade på (inte för att det fanns annat än ettan och tvåan). 

Farmor vill säkert ha bättre kontakt med sina barnbarn (och ogillar nog skarpt att vi har betydligt bättre kontakt med hennes svåger med fru) men hon är inte villig att göra något åt det och är inte villig att prata om någonting annat än hur synd det är om henne och hur elaka alla är mot henne. När vi åkte över till hennes stad (där även farbror med fru bodde då) när barnen var 1 år så träffades vi just hos farbror pga hennes katt (jag är allergisk). De bodde 10 minuters promenad ifrån varandra och ändå så blev det världens rabalder över att vi inte åkte till henne utan att hon var tvungen att gå dit. Och sen då att hon inte bemödade sig knappt att ta av sig ytterkläderna och ägna sig åt barnen blev bara än mer att "nä, vi skiter i det här". 

Barnen pratar lite med morfar på video men inte så mycket. Det går i perioder. Han bor dessutom på västkusten så det komplicerar det lite med tiderna. 

Ja, vill man skapa relationer så går det. Och man behöver faktiskt inte ha blodsband med någon för att skapa en relation liknande mor- och farföräldrar till ett barn. 

För mig är den utökade familjen en viktig del av ens historia så jag är glad över att vi har ytterligare familjemedlemmar som bryr sig. Både jag och barnens pappa är endabarn så "naturliga" kusiner blir det ju inte. Då är det skönt att barnen har äldre "kusiner" på min sida av släkten i form av mina kusinbarn och även en kusins barnbarn som är jämnårig med mina killar. På pappans sida så har ena kusinen en son som är några år yngre än mina men det struntar de i. Där är mina killar "stora" och kan visa "bebisen" hur man gör (bebisen fyller 3 år tror jag)

Det är också viktigt för mig, baserat på min egen uppväxt, att man faktiskt har relationer över generationsgränserna. Det är så otroligt nyttigt, både för de unga och de äldre.